Min favoritmat

Om man skulle hamna i en situation där man tvingades välja en viss maträtt som man skulle få leva på i resten av livet skulle detta vara en stark kandidat för mig. Asiatisk quinoasallad men mango, svarta bönor, flodkräftor och allt möjligt smarrigt. Tror det är Fredrik Paulun som hittat på det men jag tillreder alltid från minnet så jag har inget recept att dela med mig just nu. Slurp.

Uppdrag: Bullmamma

I dag har jag och T bakat fastlagsbullar. Har aldrig försökt mig på dylika förr, men jag tyckte de blev ganska fina.


T hjälpte till.

 S tyckte jag var helt mega-lame då jag skojade om att hennes namn ju nästan är "semla". Ha ha ha, gillar du din semla, Semmel-Selma? Jättevitsigt, visst? Hoho, skrock och frust.
J ville ha hallonsylt i sina men sylten hade gått ut i september. Det var ett hårt bakslag. Bäst att göra Kauniit&Rohkeat-minen tills den värsta besvikelsen avtagit. Vet inte riktigt vad T håller på med. Eventuellt har hon satt tripp-sugröret i vrångstrupen.
Det var goda bullar. Tyvärr var det bara jag som tyckte det. Det skulle gälla för mig att äta sju stycken imorgon då, för att undvika att slänga mat. Men om jag är en mamma som äter hurja mycket bulla måste jag ju följdaktligen bli en bullmamma. Mission accomplished.

Busschaufförer i Esbo

Jag är ett barn från en Helsingforsförort. Det betyder att jag har tillbringat en ganska stor andel av min uppväxt på buss 42 mellan Gamlas och Skillnaden. Jag har givetvis med tiden lärt mig hur man beter sig på Helsingforsbussarna. Man undviker att titta på chauffören för han undviker ändå att titta tillbaka. När bussen närmar sig hållplatsen gäller det att vifta i god tid för annars skiter chaffisen att stanna. När jag gick i lågstadiet var det inte ovanligt att chaufförerna struntade i att stanna om det bara stod skolelever på hållplatsen, hur ivrigt vi än gestikulerade. Min erfarenhet är också att ju blekare chaffisen är i skinnet, desto surare är han.

När vi flyttade till Esbo stötte jag på en enorm kulturkrock. I Esbo ska man hälsa på chauffören! Om man missar detta kanske rent av chauffören hälsar själv så ljudligt att man hajar till och rättar sitt misstag. Huomenta huomenta.

Inte nog med det, när man ska av bussen hör det till att man vinkar och ropar Kiitos. Chaffören tittar nämligen på en i den där runda backspegeln och vinkar tillbaka. Jag har hunnit bli så pass Esbofierad att jag av bara farten anammat detta nya beteende också på helsinforsbussar de få gånger jag åker med en sådan. Senast jag var ut och åkte såg chauffören ut att vilja ringa efter Securitas när jag vinkade och höll på.

I torsdags överträffade dock Esbo-chaffisen sig själv. Jag stod och dagdrömde på hållplatsen här i Kitteldalen. Snöhögarna här är så stora att man inte ser bussen förrän den är tio meter ifrån en, och den här gången gick det inte heller att höra bussen eftersom en grävskopa höll på att forsla bort snö på andra sidan gatan. Jag märkte inte Esbo-42:an förrän den redan susat förbi mig, då spratt jag förstås till och började skutta och flaxa. Och bussen, som redan var tjugo meter bor, stannade! Jag kutade efter och steg på, möttes av en glad chaffis som konstaterade att det är helt okej att vara lite yrvaken, men att han sett mig och misstänkt att jag nog ville med.

Det var inte långt ifrån att han fick en kram.

Länge leve Esbochaufförerna!

Kattarsel

Vilken jobbig vecka det har varit. Jag har bränt propparna och varit ilsken på så mycket att jag börjar se ut som ett kattarsel i fejset. Men nu är snart min tolv dagar långa arbetsvecka över och så får jag veckoslut.

Blev en kalabaliksändning i Nöjesfredag i dag. Just som jag pratade Oscarsgala med Silja och Johanna från kulturen fick jag ett sms om att jag skulle få en telefonintervju med Ola Salo om en halvtimme. Bara att vända hela sändningen uppochned och ringa Ola. Gick väl helt okej.

En timme till, sedan pizza och bastu med barnen och deras mommo och mofa. J är ute på vift ikväll, det har han förtjänat. Han har skött hus och barn ensam hela veckan medan jag haft kvällsturer och jox. 

Stämningen på jobbet börjar vara tråkig igen, men det ska jag fundera på först på måndag. Kattarselfejs, ni vet. Vill inte vara ett sånt.

Fredagsfin

Dagen till ära premiär för min nya kjol. Och vad kul att båtringninen är tillbaka, den har jag saknat. Jag ser ju nästan lite parisisk ut, oui?

Köpte också nya leggings utan sömmar på Pieces. Hjälp vad de är bekväma! Borde nog köpa några extra par.

Hade en riktig skitdag på jobbet igår. Men i dag ska jag försöka vara glad.

Dag 4

Goddagens! Så vart det dags för en stass igen. Är så glad för den här kjolen har jag inte kommit i sedan jag helammade S och kunde äta hur mycket som helst och gå ner i vikt. Men i dag gick det plötsligt! Tydligen har min envisa inga-sötsaker-i-veckan-kur haft en verkan.

Sommarelementet är förstås den nude-färgade kråstoppen. Både kjol och topp från Zara men jag har aldrig kommit på att kombinera dem förr.

Ganska snyggt om jag får säga det själv. Klart jag får. Det är ju min blogg.

Off to the perukmakare

God morgon! Dagens dress: omlottsklänning från Mango, köpt cirka 2006. Trevligt att jag fortfarande ryms i den, bara ärmarna är tajta. Det beror på mina moderskapshaban.

Nu ska jag till perukmakaren och beställa en sommarfrisyr. Det gäller att vara ute i tid, 2-3 månader tar det innan frillan är klar.

Överväger seriöst att go blonde. Hindra mig fort om det låter som en dum idé.

Vegalyssnarna gnäller värre än Gaddafi

Kunde man ordna nån sorts gnäll-a-thon mellan de båda? Tror det skulle bli slutet för Gadaffi. Har fått så mycket klagomål och gnissel på sistone att jag känner mig helt platt. Det är som om lyssnarna trodde att vi som jobbar på radio är bollplank som man kan ösa hur mycket skit över som helst. De verkar inte inse att vi är helt vanliga människor som försöker göra vårt bästa, och som blir ledsna och tappar sugen av allt gnäll. Jag har blivit ganska hårdhudad under mina elva år i Yles tjänst men ibland blir det nog lite mycket. Kritik tar jag gärna emot, men det ska väl vara nån substans i den också.

Om nån undrar: Nej, jag har inte hittat på kommentarerna nedan själv. De är helt autentiska.

"Har musikutbudet ändrat i Radio Vega? Ni tycks ha börjat spela såndär rivig rockmusik, som sjungs på UTLÄNDSKA."

Hemska saker. Rock, vilka nymodigheter. Till och med Alice Cooper har ju nåt pesionsåldern, men det struntar vi i. Var är Edward Persson?

"Har radio Vega blivit en ungdomskanal, ni avskräkker oss äldre lyssnare, med den musik som ni börjat spela."

Bu!

"Hej musikmänniskor , jag njuter av musik som spelas som den skall vara , i kvällens  tongåva var både Nidälven och lyckliga gatan i en förstörd version som passar för extrem."

Det var iofs uttryckligen de versioner som någon önskat. Tror inte att X3M är så sugna på Nisse Hellbergs rockabillyversion av Lyckliga gatan heller.  Och slutligen, gällande Nöjesfredag:  

"HAr radion på nu på lördagen och det råkar komma detta usla program. Hörde om att detta nya program skulle börja , men jag iúndrar nog egentligen vem det riktar sej till, tom rena rama melodiradion skulle vara bättre. HAR tidigare kommenterat att era progem åker nerförbacke, enbart några få är bra plus att uppläggen är att spela musik, \"till näst ska vi tala om... men först denna låt.... Varför är i så rädda för rena högklassiga pratprogram? Redaktörerna är sämre än tidigare med en massa fjatigt prat. /.../ . Svar behöver heller inte skickas för det är ändå bara en massa snömos utan innehåll"

Men hur ska du ha det nu då, mera prat eller mindre prat? Högt ärade arga lyssnare, tipsa mig gärna om hur jag gör programmet bättre. Var konstruktiv eller håll käften.

Smartphone

Jag glömde min jobbtelefon i studion i fredags. På måndag förmiddag ringde den upp mig och berättade med Tomas Eks stämma att den var upphittad. Sen var det meningen att jag skulle hämta den från Tomas rum men det glömde jag bort. Men nu har den duktiga telefonen hittat till mitt arbetsbord alldeles själv. Den är väldresserad. Vet inte vem pussen är ifrån dock.

Vi har väldigt fancyga jobbtelefoner här på Rundradion, som ni ser.

Måndagsmyyys

Nu ska jag försöka mig på ett mysblogginlägg. Det vankades nybakta morotssemlor till kvällsmat. Nyduschade och nykammade barn i pyjamas lät sig väl smaka, men tyvärr hängde mysbloggarmamma över dem som en osalig ande och krävde en stämningsbild där både ser glada ut. Gärna lite så där "Vi barn i Bullerbyn äter alltid hembakat bröd och har aldrig konfronterats med en hamburgare i hela vårt liv".

Trägen vinner.



Tack. Nu får ni äta i fred.

Våga vägra vinterkläder!

God morgon! Här är en liten klädutmaning för veckan. Vem är med? Det är gratis! Det är kul!

Vet inte hur det är med er men jag är utled på alla mina varma och praktiska kläder. Så nu tänker jag göra tvärtom och börja använda sommarkläder! Vill ju inte få lunginflammation dock, så det gäller att kombinera klokt. Men varje dag den här veckan ska jag bära minst ett plagg som jag vanligtvis aldrig skulle välja till vardags i minus tjugo graders kyla.

Dagens outfit. En några år gammal partyklänning från Vila. Har använts på några fester men på sistone fått hänga orörd i  skrubben. Men inte i dag. Med stuprörsjeans och svart kofta får detta vara min halvsomriga måndagslook.

Imorgon blir det nånting ännu somrigare!

Söndagsarbetarens middag


Många verkar gilla att klaga på maten som serveras på Yles enda söndagsöppna personalrestaurang, den med det klatchiga namnet "Socialhuset". Om detta var en bistro i Rödbergen skulle ingen reagera på namnet, men nu är det en Amica i Böle och då blir det genast lite torftigt. Men jag klagar inte alls på maten i dag, falaflar, linser, ugnsstekta rödbetor. Man skulle ha fått chokladmousse också men jag orkade inte.

Jag lade också Just kids på brickan så ni ska fatta att jag är intellektuell och läser kultböcker då jag äter ensam (sanningen är att det inte går att manövrera en pocketbok äta samtidigt, så Patti Smith fick vänta till kaffet)

Nu ska jag bjussa på lite stämningsfulla bilder från en söndagstom Rundradio. 70-talet ringde och ville ha tillbaka sitt laminatgolv.


Hallååååå   ååååå  ååååå åååååå....


Hurra, en levande människa! Nej men det är ju bara jag. Nåjo. Så snygg jag är. Not. Tur att ingen ser mig.  

Boktips: Utsatt av Markus Lutteman

Nu har jag stulit en bra bok av kulturredaktionen igen. Jag hade absolut inga förväntningar, tyckte väl nästan att det skulle bli lite boring att läsa en snyfthistoria om att det är kämpigt att vara adoptivbarn, men den kunde väl duga som bussbok. Men den var inte boring, inte det minsta. Jag sträckläste den.

Boken baserar sig på verkliga händelser, fast namn och orter är utbytta. Huvvudperson är Aster, som adopteras från Etiopien till Sverige under adoptionsboomen på 70-talet. I Sverige hamnar hon hos Birgitta och Sven som rakt döper om henne till Ester (close enough) och aktivt försöker försvenska henne och helt radera ut hennes etiopiska bakgrund. Och det är inte enbart deras eget påhitt, då det begav sig rekommenderade man att adopterade barn skulle göras så svenska som möjligt. I dag är det ju precis tvärtom, många adoptivföräldrar försöker sätta sig in i barnets ursprungliga kultur och hålla det kulturella arbet vid liv så gott det går.

Asters biologiska föräldrar då? Nå, Aster blir till efter en våldtäkt så pappan försvinner ur bilden. Och mammans familj skäms över sin gravida dotter och slänger ut henne. Hon tvingas flytta långt bort och försöka försörja sig själv. Och det innebär att hon temporärt placerar Ester på barnhem. Det ska vara tillfälligt, så fort mamman fått ihop pengar ska hon ta hem sin dotter. Men så blir det trassel i byråkratin och hipp som happ har Aster fraktats iväg till Sven och Birgitta i Sverige, blanketter tappas bort och det är omöjligt att reda ut vart hon tagit vägen. Etiopen krigar ju dessutom i olika repriser med både Somalia och Eritrea, vilket gör det helt hopplöst för mamman att spåra Aster.

Esters svenska familj är högreligiösa pingstvänner med två biologiska söner och en stor skara halvkriminella fosterbarn som kommer och går. Ester är bara lite på tio år när fostersönerna börjar utnyttja henne sexuellt, men adoptivförldrarna vägrar se detta. Ester drömmer konstant om sin biologiska mamma, som ska ta henne bort från allt detta som en räddande ängel. Och i kaoset i Etiopien går mamman och drömmer om sin dotter. Det är hjärtskärande, hemskt och otroligt fängslande. Lutteman har gjort diger research, själv intervjuat flera av dem som förekommer i handlingen, plöjt igenom alla undersökningar som gjorts om adoptivbarn sedan 70-talet och väver snyggt in en massa fakta i handlingen.

Det här är alltså en hemsk historia. Men hoppet finns hela tiden där. Aster/Ester är en fighter och när jag nådde slutet av boken satt jag och brölade på E-tåget. Och jag är vanligtvis ganska hårdkokt.

Nu har jag retat upp en tant igen

Från lyssnarresponsen:

"Jag tycker att det nya programmet, lång fredag eller va det nu heter, som kommit några gånger är trist, det ger ingenting, ett evigt svammel, eftersnack där alla talar i munnen på varan, eller va de så att de var de som snackar, och de heter ju programet alltså Nöjesfredag, vad är det för nöje? är säkert för gammal att förstå. men tycker de skulle bättre passa i  radio extrem."

Bra bra, då har jag väl träffat ganska rätt. Nöjesfredag är ju avsett för en målgrupp som ligger ganska nära övre ändan av X3M:s målgrupp. Och Långfredag var ju ett lysande programnamn, damn att jag inte kom på det själv!

Nu får man väl börja försöka ha det lite städat och snyggt där hemma eftersom Bloggkommentatorn börjat göra hembesök. Vi har också ett samuraisvärd av nån outgrundlig anledning. Fast våra smådemoner har köttet kvar.

Vuxenpoäääng

Jag får vanligtvis nippran av alla som delar ut vuxenpoäng var gång man gjort nånting pikulite mognare än spyttat upp Baileys och potnoodles, men nu ska jag tilldela mig själv en drös poäng i alla fall. Jag har bokat semesterresa för familjen Och vad ska vi göra? Jo, bila i Sverige.

Det blir Silja (promenadhytt förstås, så de små kan sitta i fönstret och skratta åt fyllona) över viken, Gröna Lund och övernattning på Scandichotell, sen ner till Vimmerby och Mariannelund (ingen fara om nån råkar fastna med huvet i en soppskål för doktorn finns i Mariannelund), Astrid Lindgrens Värld, sen norrut igen med pit stop på Kolmården inkusive Bamses Värld, några nätter på Scandichotell i Sundsvall och sen över från Umeå till Vasa med RG Line. Och sen lite släktumgänge i Plattlandet och så hem igen.

Intensivt family fun med andra ord. Sen är vi så ruinerade och överstimulerade att vi klarar oss till jul.

Road trip: familjeversionen. Dvs familjerum på pålitliga kedjehotell, köttbullar, bilstolar, rökfritt, allergifritt, glass i våffa, korv i bröd, Pettson och Pannkakstårtan i bilstereon. Herregud vad skoj det ska bli!