Vi tillbringade natten i Tammerfors, eftersom vi åt en tidig julmiddag med J:s pappa, hans flickvän och hennes familj. Det var riktigt trevligt. Men vi råkade också ut för en mindre trevlig incident i hotellets lekrum, dit vi turvis flydde med barnen eftersom servicen i hotellrestaurangen var av fartnivån escargot.
Först var våra barn (T, S och deras kusin A) de enda i rummet, sen kom det några till. Tre stycken romska ungar i åldern 3,4,6 skulle jag tippa. M, K och D. De presenterade sig artigt. Det var ganska vilda barn, och pratsamma som bara den. D som var äldst intervjuade mig om både det ena och det andra: var det turkiska vi pratade, vad hette jag, varför hade jag klänning, var det för att jag försökte vara vacker osv. Jag tyckte hon var festlig och vi pladdrade på tills våra huvudrätter kom och vi gick för att äta.
Nästa gång vi gick till lekrummet märkte jag en liten skylt där man uppmanades be receptionisten om hjälp om man ville se på film. Det ville T, så receptionisten kom och började lägga på en Tingeling-dvd. T, S, A och deras nya romska polare klängde förstås intresserat på honom eftersom dvd-spelaren var dold i ett intressant lönnfack. "Vänta ni på utsidan" ryter plötsligt respan till rombarnen. Jag blev helt paff och ganska förbannad men istället för att börja läxa upp honom inför barnen tjöt jag ett fejkentusiastiskt "Ååååh, nu ska vi alla se på Tingeling som heter Helinäkeiju på finska, alla tillsammans, nu sätter vi oss bla bla blaaa!"
Fattar inte vad receptionisten hade för problem. Det är möjligt att barnens föräldrar inte direkt var kunder på hotellet för de satt i receptionen och väntade, de hade säkert stämt träff med nån. Men so what!!! Om det finns ett lekrum ska väl alla barn få vara där, jag skulle inte heller tveka att låta mina ungar rumstera i ett scandiclekrum för att fördriva tiden, även om vi inte bodde på hotellet.
Efter en stund kom efterrätterna så vi lämnade rummet igen. När vi kom tillbaka var barnen på väg hem och det högg ärligt talat till i mig när D, ungefär 6 år, allvarligt sa till mig "Nå nu ska vi åka, så nu stör vi er inte längre."
"Varför skulle ni störa oss?" utbrast jag.
"Nå, vi har råddat så mycket" (det var iofs sant, de hade lagat lekmat av papperslappar. Skull säkert ta hela fem sekunder för receptionisten att dammsuga golvet)
"Jag tycker man ska få rådda i lekrum" sa jag.
I det här skedet kolliderade S och K så S drattade omkull. Det var ett misstag och lille K bad genast om ursäkt.
"Mun veli on niin väkivaltainen" förklarade D allvarligt.
Sen skildes vi åt (D hade snappat upp en massa svenska ord under vår korta bekantskap så hon sa "Mä sanon nyt hej, ja se on sit hej ruotsiksi!"), jag och pappan nickade nu hastigt åt varandra som man nu gör med främmande föräldrar i lekparker och sånt. Han verkade vänlig och glad. Mamman såg trött ut och släpade omkring på ytterligare en unge, kanske 1 år gammal. Och jag kunde inte låta bli att tänka hur ofattbart ont det skulle göra om nån jävla receptionist skulle säga till mina barn att de inte var lika välkomna i lekrummet som andra barn. Och anklaga dem för att ha stökat till onödigt mycket när de har lekt. Jag skulle bli väkivaltainen jag med.
Nu kom finalen. När romerna hade lämnat hotellet kröp några finlänska familjer fram. De hade suttit i receptionen och väntat på att romerna skulle sticka! Två små blondiner med Hello Kitty-klänning skulle äntligen få tillträde till lekrummet, men nej. Deras pappa tittade föraktfullt på röran och papperslapparna och sa "Nej, det här är helt för smutsigt, vi går upp till rummet" Och så gick de! Flickorna protesterade högljutt och tyckte inte alls att det var smutsigt, för det var det ju inte! Men pappan och mamma vägrade, de små blondinerna skulle minsann lära sig se skillnad på rådd och smuts. Och skillnaden ligger då tydligen i upphovsmannen, inte slutreslutatet.
Jag vill på inga sätt glorifiera mig själv i den här situationen, för medan jag och D pladdrade på slog det mig att det med stor sannolikhet var första gången jag förde ett längre samtal med en romsk person.
Men den här föräldrastyrda segrereringen i lekrummet på ett f*cking Scandichotell gjorde mig så oerhört beklämd. Äckligt, vidrigt och hemskt. Samtidigt en sund påminnelse om att vi finlandssvenskar trots allt nog inte är en hemskt illa behandlad minoritet. Våra problem är ju i en helt annan dimension, det går inte ens att jämföra.
Inte är det ju undra på att K blir väkivaltainen heller om han från 4 års ålder behandlas på detta sätt av vilt främmande människor.
Fy fan. Det var gulliga och roliga ungar. Hoppas att de står ut, växer upp glada och nöjda och att Finland ser helt annat ut vid det laget T och D tar sina egna barn till lekrummet.
Först var våra barn (T, S och deras kusin A) de enda i rummet, sen kom det några till. Tre stycken romska ungar i åldern 3,4,6 skulle jag tippa. M, K och D. De presenterade sig artigt. Det var ganska vilda barn, och pratsamma som bara den. D som var äldst intervjuade mig om både det ena och det andra: var det turkiska vi pratade, vad hette jag, varför hade jag klänning, var det för att jag försökte vara vacker osv. Jag tyckte hon var festlig och vi pladdrade på tills våra huvudrätter kom och vi gick för att äta.
Nästa gång vi gick till lekrummet märkte jag en liten skylt där man uppmanades be receptionisten om hjälp om man ville se på film. Det ville T, så receptionisten kom och började lägga på en Tingeling-dvd. T, S, A och deras nya romska polare klängde förstås intresserat på honom eftersom dvd-spelaren var dold i ett intressant lönnfack. "Vänta ni på utsidan" ryter plötsligt respan till rombarnen. Jag blev helt paff och ganska förbannad men istället för att börja läxa upp honom inför barnen tjöt jag ett fejkentusiastiskt "Ååååh, nu ska vi alla se på Tingeling som heter Helinäkeiju på finska, alla tillsammans, nu sätter vi oss bla bla blaaa!"
Fattar inte vad receptionisten hade för problem. Det är möjligt att barnens föräldrar inte direkt var kunder på hotellet för de satt i receptionen och väntade, de hade säkert stämt träff med nån. Men so what!!! Om det finns ett lekrum ska väl alla barn få vara där, jag skulle inte heller tveka att låta mina ungar rumstera i ett scandiclekrum för att fördriva tiden, även om vi inte bodde på hotellet.
Efter en stund kom efterrätterna så vi lämnade rummet igen. När vi kom tillbaka var barnen på väg hem och det högg ärligt talat till i mig när D, ungefär 6 år, allvarligt sa till mig "Nå nu ska vi åka, så nu stör vi er inte längre."
"Varför skulle ni störa oss?" utbrast jag.
"Nå, vi har råddat så mycket" (det var iofs sant, de hade lagat lekmat av papperslappar. Skull säkert ta hela fem sekunder för receptionisten att dammsuga golvet)
"Jag tycker man ska få rådda i lekrum" sa jag.
I det här skedet kolliderade S och K så S drattade omkull. Det var ett misstag och lille K bad genast om ursäkt.
"Mun veli on niin väkivaltainen" förklarade D allvarligt.
Sen skildes vi åt (D hade snappat upp en massa svenska ord under vår korta bekantskap så hon sa "Mä sanon nyt hej, ja se on sit hej ruotsiksi!"), jag och pappan nickade nu hastigt åt varandra som man nu gör med främmande föräldrar i lekparker och sånt. Han verkade vänlig och glad. Mamman såg trött ut och släpade omkring på ytterligare en unge, kanske 1 år gammal. Och jag kunde inte låta bli att tänka hur ofattbart ont det skulle göra om nån jävla receptionist skulle säga till mina barn att de inte var lika välkomna i lekrummet som andra barn. Och anklaga dem för att ha stökat till onödigt mycket när de har lekt. Jag skulle bli väkivaltainen jag med.
Nu kom finalen. När romerna hade lämnat hotellet kröp några finlänska familjer fram. De hade suttit i receptionen och väntat på att romerna skulle sticka! Två små blondiner med Hello Kitty-klänning skulle äntligen få tillträde till lekrummet, men nej. Deras pappa tittade föraktfullt på röran och papperslapparna och sa "Nej, det här är helt för smutsigt, vi går upp till rummet" Och så gick de! Flickorna protesterade högljutt och tyckte inte alls att det var smutsigt, för det var det ju inte! Men pappan och mamma vägrade, de små blondinerna skulle minsann lära sig se skillnad på rådd och smuts. Och skillnaden ligger då tydligen i upphovsmannen, inte slutreslutatet.
Jag vill på inga sätt glorifiera mig själv i den här situationen, för medan jag och D pladdrade på slog det mig att det med stor sannolikhet var första gången jag förde ett längre samtal med en romsk person.
Men den här föräldrastyrda segrereringen i lekrummet på ett f*cking Scandichotell gjorde mig så oerhört beklämd. Äckligt, vidrigt och hemskt. Samtidigt en sund påminnelse om att vi finlandssvenskar trots allt nog inte är en hemskt illa behandlad minoritet. Våra problem är ju i en helt annan dimension, det går inte ens att jämföra.
Inte är det ju undra på att K blir väkivaltainen heller om han från 4 års ålder behandlas på detta sätt av vilt främmande människor.
Fy fan. Det var gulliga och roliga ungar. Hoppas att de står ut, växer upp glada och nöjda och att Finland ser helt annat ut vid det laget T och D tar sina egna barn till lekrummet.
