Hon skrider så långsamt, den åttonde tärnan. Men snart är hon här.

308 sidor. Så långt är dokumentet i min dator. Det är rätt långt, det längsta manus jag skrivit hittills. 

Till midsommar måste hon vara klar, Den åttonde tärnan, för då ska hon gå i tryck. Det blir brådis. Vi kan väl säga att hon strukit lucialinnet, övat på sången och lokaliserat en ljusstump men inte riktigt minns var hon lade glittret. Och utan glitter blir det ingenting!

IMG_0433.JPG

Men med lite tur och en sista kraftansträngning ska det gå. Det ska bli rätt skönt att ta avsked av den här skrivprocessen, känns lite märkligt att sitta här vid blommande syrener och skriva om mordoffer i isvakar, ödesmättade luciatåg och julstämning. 

Självförtroendet åker ju hiss som vanligt. Tänk om det inte blir bra? Kommer läsarna att säga "tja hennes första två var ju helt okej, men den här kunde hon ha låtit bli att skriva". Kommer den där syrliga recensenten att haka fast sig vid den där detaljen? Säkert. Kommer den att sälja alls eller ligga kvar i stora travar medan de andra böckerna i affären blir julklappar och semesterlektyr?

 The one and only Marica Rosengård tog porträttet.

The one and only Marica Rosengård tog porträttet.

Men det här hör också till när man gett in sig på något så vansinnigt som ett författarskap. 

Och egentligen är jag glad bara någon tycker att den har en spännande och gemytlig stund med Anna Glad och Den åttonde tärnan. 

I augusti får vi se om det lyckas.