Håhå jaja, bråda tider, egentiden är på kort och bloggandet blir därefter. Igår körde vi igång nya Morgonöppet i Radio Vega. Det har gått riktigt bra! Våra nya jinglar låter utmärkt, vi har bokat in en massa intressanta gäster (Wannabe Ballerinas i dag, Calle Haglund imorgon), jag som sköter tekniken den första veckan har inte ställt till med några allvarliga fadäser (peppar, peppar) och så fort vi blir varma i kläderna ska nog detta bli ett riktigt bra program. Det är mycket som ska finslipas och justeras, men vi är på väg i rätt riktning.
Men lyssnarresponsen har inte varit nådig. Vi är för fnittriga, oproffsiga, pipiga, inside, flickiga, irriterande och pladdriga, sägs det. Man saknar det gamla morgonprogrammet med inslag, lugn musik, en ensam programvärd och den där Frantz skulle nu i alla fall kunna dra nånting gammalt över sig. Vi fick mera kritik än Metallväktarna den här veckan och det är ju en bedrift i sig.
Jag är ganska härdad vid det här laget eftersom jag fått min beskärda del lyssnarkritik under de senaste 12 åren. Kan dessutom inte komma på ett enda lyckat programkoncept som inte skulle ha väckt ett ramaskri i början (A-laget, Bettina S, Hitmen etc). Men det är ju lite tröttsamt att stiga upp klockan 04 varje morgon och jobba arslet av sig och bara få en massa gnäll i gengäld.
På eftermiddagen råkade jag hamna på ett seminarium där Kikka Laitinen (80-talsikon och popstjärna) tipsade om hur man ska tackla osaklig kritik. Hon var fantastisk. Ät choklad och ring vänner och klaga, var några av hennes tips. Skriv svar på den osakliga kritiken, också om du inte kan skicka den någonstans. Om några år är du säkerligen superframgångrik, medan den som skrev de elaka breven ännu sitter i samma håla och muttrar. Den som vågar sig på att testa något nytt får alltid stå ut med en massa skit i början.
Och bäst av allt: Den tid du vanligen sätter på att vara avundsjuk på andra ska du istället lägga på att utveckla din egen grej, tyckte Kikka.
Jag blev lite kär i Kikka. Hennes tips var exakt vad jag behövde i dag. Imorgon ska jag ge järnet igen.
Men lyssnarresponsen har inte varit nådig. Vi är för fnittriga, oproffsiga, pipiga, inside, flickiga, irriterande och pladdriga, sägs det. Man saknar det gamla morgonprogrammet med inslag, lugn musik, en ensam programvärd och den där Frantz skulle nu i alla fall kunna dra nånting gammalt över sig. Vi fick mera kritik än Metallväktarna den här veckan och det är ju en bedrift i sig.
Jag är ganska härdad vid det här laget eftersom jag fått min beskärda del lyssnarkritik under de senaste 12 åren. Kan dessutom inte komma på ett enda lyckat programkoncept som inte skulle ha väckt ett ramaskri i början (A-laget, Bettina S, Hitmen etc). Men det är ju lite tröttsamt att stiga upp klockan 04 varje morgon och jobba arslet av sig och bara få en massa gnäll i gengäld.
På eftermiddagen råkade jag hamna på ett seminarium där Kikka Laitinen (80-talsikon och popstjärna) tipsade om hur man ska tackla osaklig kritik. Hon var fantastisk. Ät choklad och ring vänner och klaga, var några av hennes tips. Skriv svar på den osakliga kritiken, också om du inte kan skicka den någonstans. Om några år är du säkerligen superframgångrik, medan den som skrev de elaka breven ännu sitter i samma håla och muttrar. Den som vågar sig på att testa något nytt får alltid stå ut med en massa skit i början.
Och bäst av allt: Den tid du vanligen sätter på att vara avundsjuk på andra ska du istället lägga på att utveckla din egen grej, tyckte Kikka.
Jag blev lite kär i Kikka. Hennes tips var exakt vad jag behövde i dag. Imorgon ska jag ge järnet igen.