Det finns gott om duktiga mödrar som bloggar. Det är glädjande! Det måste ju vara en lycklig generation som växer upp just nu, med pålästa mammor som vet att barn mår bäst av att vårdas i hemmet (fädrarna kanske vet det också men de bloggar sällan om ämnet). Att egentid är ett modebegrepp och att den som en gång valt/haft turen att bli förälder är skyldig att vara med sitt barn så mycket som möjligt.
Eftersom diskussionerna kring Anna Wahlgren, Birgitta Ohlsson och Britney Spears dämpats en aning träder jag härmed fram som en ny target. Jag är en usel förälder! Nästan lika ryslig som min man! Låt mig motivera varför:
- Båda våra barn började på dagis när de var under 1,5 år gamla. Jag vet vad ni tänker. "Jag mår illa vid tanken på små ettåringar på dagis" är ett återkommande citat när detta diskuteras. Småbarn ska vårdas hemma. Jo. Men J och jag var rätt unga när vi blev föräldrar, vi levde och bodde förmånligt men efter studietiden hade vi absolut inga besparingar. En lön och en vårdpeng räckte ingenvart i Helsingfors. Det blev dagis. Och det gick bra.
- Jag hatar lekparker. Världens vidrigaste ställen. Försökte mig på några mammacaféer också men det var ingenting för mig. Kanske jag bara hade otur.
- Mina barn ser ofta på tv. Och spelar dataspel ibland. Behöver jag ens säga nånting mer? Hemskt va?
- Jag är dålig på att leka. Jag försöker då och då, men jag är tråkig. Jag är mycket bättre på att läsa böcker och lägga pussel, men det kanske inte räcker till för att rädda situationen?
- Nu kommer en biggie: Jag ligger hemma och sover medan barnen är på dagis! Gnugga er i ögonen, javisst ni läste rätt! Att jag täcks! De här dagarna stiger jag förvisso upp kl 04 och kommer hem igen cirka halv tre. Då hinner jag precis med en 45 minuters lur innan jag går till dagis. Men givetvis skulle en duktig mamma hämta barnen genast efter jobbet och njuta av kvalitetstiden med dem under eftermiddaen. Och lägga sig klockan 20. Och somna på fläcken, inte att förglömma. Tyvärr är det omöjligt för mig att somna före 21.30, jag har testat. Därav gör jag det otänkbara och unnar mig en ego-lur efter jobbet.
- En biggie till: Mina barn är långa dagar på dagis. Nio timmar, minst. Ibland mera. Det här beror på att både J och jag har uppemot 1 timmes arbetsresa båda vägarna och 8 timmar långa arbetsdagar. Räkna själva.
- Men hörni, jag har sparat det värsta till sist: T var på dagis när jag var hemma med S! Jag vet, det är förfärligt! Hon trivdes så himla bra med tanterna, kompisarna, dagisrutinerna så vi tänkte att det kanske inte var så farligt att hon fick hålla fast vid det vardag hon verkade vara så nöjd med fast familjen utökats med ett argt litet skrynkelfejs.
Hur lever jag med mig själv? Varför har jag skaffat barn om jag inte vill umgås med dem?
Jag vet inte riktigt. Men jag vet några andra grejer.
Vi upplever återseendets glädje varje dag. Det är så himla kul att ses varje dag på dagisgården, vi tjoar och kramas en stund alla tre. Jag försöker snappa upp nånting av flickornas babbel då båda vill berättade om dagen som gått samtidigt.
Mina barn har lärt mig att det vanliga är det bästa som finns. Jag lever för våra vanliga kvällar. Vi åker hem från dagis med buss vid 17-snåret och gör roliga miner i Stensvikstunneln. Varje dag. Vi nojsar om maten, de vill absolut hjälpa till och jag försöker dela ut lagom utmanande uppgifter. Varje dag. Vi slöar en stund framför Bolibompa, duschar, läser böcker och har skrattsjuka en stund. Varje dag. J leker monster och vi skriker av skräckblandad förtjusing och det är festligt som fan.
Vi har inte så många gemensamma timmar innan barnen lägger sig, men vi gör det bästa av dem. De här timmarna är dagens höjdpunkt för mig. Ingen kändisintervju i världen kan klå dem.
Händelselösa veckoslut är ljuvliga. Lite bastu, storhandlande, bullbak, glasskalas, en hyrfilm, popcorn i den ordning som känns trevligast. Och ibland ett litet slagsmål eller ett trotsanfall. En mamma som blir arg och ryter till. Och så blir i vänner igen och det är härligt. Det är sällan vi bokar in nånting i helgerna numera. Det är så förbannat skönt att bara vara tillsammans.
Jag vet inte jag, jag läser så många bloggar och kommentarer och diskussioner och förstår ju hur hemsk jag är. Och ändå har jag så svårt för att arbeta upp det där fasansfullt dåliga samvetet som jag säkert borde känna.
För i all sin ryslighet fungerar det här ganska bra i familjen Frantz.
Nu duckar jag och tar betäckning.
Eftersom diskussionerna kring Anna Wahlgren, Birgitta Ohlsson och Britney Spears dämpats en aning träder jag härmed fram som en ny target. Jag är en usel förälder! Nästan lika ryslig som min man! Låt mig motivera varför:
- Båda våra barn började på dagis när de var under 1,5 år gamla. Jag vet vad ni tänker. "Jag mår illa vid tanken på små ettåringar på dagis" är ett återkommande citat när detta diskuteras. Småbarn ska vårdas hemma. Jo. Men J och jag var rätt unga när vi blev föräldrar, vi levde och bodde förmånligt men efter studietiden hade vi absolut inga besparingar. En lön och en vårdpeng räckte ingenvart i Helsingfors. Det blev dagis. Och det gick bra.
- Jag hatar lekparker. Världens vidrigaste ställen. Försökte mig på några mammacaféer också men det var ingenting för mig. Kanske jag bara hade otur.
- Mina barn ser ofta på tv. Och spelar dataspel ibland. Behöver jag ens säga nånting mer? Hemskt va?
- Jag är dålig på att leka. Jag försöker då och då, men jag är tråkig. Jag är mycket bättre på att läsa böcker och lägga pussel, men det kanske inte räcker till för att rädda situationen?
- Nu kommer en biggie: Jag ligger hemma och sover medan barnen är på dagis! Gnugga er i ögonen, javisst ni läste rätt! Att jag täcks! De här dagarna stiger jag förvisso upp kl 04 och kommer hem igen cirka halv tre. Då hinner jag precis med en 45 minuters lur innan jag går till dagis. Men givetvis skulle en duktig mamma hämta barnen genast efter jobbet och njuta av kvalitetstiden med dem under eftermiddaen. Och lägga sig klockan 20. Och somna på fläcken, inte att förglömma. Tyvärr är det omöjligt för mig att somna före 21.30, jag har testat. Därav gör jag det otänkbara och unnar mig en ego-lur efter jobbet.
- En biggie till: Mina barn är långa dagar på dagis. Nio timmar, minst. Ibland mera. Det här beror på att både J och jag har uppemot 1 timmes arbetsresa båda vägarna och 8 timmar långa arbetsdagar. Räkna själva.
- Men hörni, jag har sparat det värsta till sist: T var på dagis när jag var hemma med S! Jag vet, det är förfärligt! Hon trivdes så himla bra med tanterna, kompisarna, dagisrutinerna så vi tänkte att det kanske inte var så farligt att hon fick hålla fast vid det vardag hon verkade vara så nöjd med fast familjen utökats med ett argt litet skrynkelfejs.
Hur lever jag med mig själv? Varför har jag skaffat barn om jag inte vill umgås med dem?
Jag vet inte riktigt. Men jag vet några andra grejer.
Vi upplever återseendets glädje varje dag. Det är så himla kul att ses varje dag på dagisgården, vi tjoar och kramas en stund alla tre. Jag försöker snappa upp nånting av flickornas babbel då båda vill berättade om dagen som gått samtidigt.
Mina barn har lärt mig att det vanliga är det bästa som finns. Jag lever för våra vanliga kvällar. Vi åker hem från dagis med buss vid 17-snåret och gör roliga miner i Stensvikstunneln. Varje dag. Vi nojsar om maten, de vill absolut hjälpa till och jag försöker dela ut lagom utmanande uppgifter. Varje dag. Vi slöar en stund framför Bolibompa, duschar, läser böcker och har skrattsjuka en stund. Varje dag. J leker monster och vi skriker av skräckblandad förtjusing och det är festligt som fan.
Vi har inte så många gemensamma timmar innan barnen lägger sig, men vi gör det bästa av dem. De här timmarna är dagens höjdpunkt för mig. Ingen kändisintervju i världen kan klå dem.
Händelselösa veckoslut är ljuvliga. Lite bastu, storhandlande, bullbak, glasskalas, en hyrfilm, popcorn i den ordning som känns trevligast. Och ibland ett litet slagsmål eller ett trotsanfall. En mamma som blir arg och ryter till. Och så blir i vänner igen och det är härligt. Det är sällan vi bokar in nånting i helgerna numera. Det är så förbannat skönt att bara vara tillsammans.
Jag vet inte jag, jag läser så många bloggar och kommentarer och diskussioner och förstår ju hur hemsk jag är. Och ändå har jag så svårt för att arbeta upp det där fasansfullt dåliga samvetet som jag säkert borde känna.
För i all sin ryslighet fungerar det här ganska bra i familjen Frantz.
Nu duckar jag och tar betäckning.