Jag har i flera veckor tänkt diskutera de hemska händelserna i Norge med T, 5 år. Dagisungar får ju nys om allt möjligt och jag vill att hon ska få höra om sådana här saker hemifrån först, så vi kan gå igenom dem med egna ord liksom.
I dag blev det äntligen en sådan stund då det kändes naturligt att berätta om pojken som blev så konstig i huvet att han sprängde en bomb nära hotellet vi bodde på för några månader sedan och sen åkte till en ö och sköt på en massa stora flickor och pojkar så att de dog. Och att deras mammor, pappor, syskon och vänner nog blev jätteledsna. Och att pojken är i fängelse och inte kan göra illa längre. Och att sådant här händer, men väldigt, väldigt sällan.
T lyssnade och begrundade, ställde lite följdfrågor och verkade inse allvaret i det hela utan att bli uppskrämd för egen del. Mycket bra, det var just det jag ville uppnå: att förklara för henne att hemska saker händer i världen utan att göra henne paranoid.
När jag läst godnattsaga och stoppat om henne hojtade hon efter mig:
"Mamma! Jag vill fråga två saker!"
Jag ilade tillbaka, redo att tackla min älskades dotters begynnande Weltschmerz med all min erfarenhet och livsvisdom.
"Ett! Hade den där tokiga pojken ätit nånting konstigt som fick honom att skjuta? Två! När börjar min balettskola?"
I dag blev det äntligen en sådan stund då det kändes naturligt att berätta om pojken som blev så konstig i huvet att han sprängde en bomb nära hotellet vi bodde på för några månader sedan och sen åkte till en ö och sköt på en massa stora flickor och pojkar så att de dog. Och att deras mammor, pappor, syskon och vänner nog blev jätteledsna. Och att pojken är i fängelse och inte kan göra illa längre. Och att sådant här händer, men väldigt, väldigt sällan.
T lyssnade och begrundade, ställde lite följdfrågor och verkade inse allvaret i det hela utan att bli uppskrämd för egen del. Mycket bra, det var just det jag ville uppnå: att förklara för henne att hemska saker händer i världen utan att göra henne paranoid.
När jag läst godnattsaga och stoppat om henne hojtade hon efter mig:
"Mamma! Jag vill fråga två saker!"
Jag ilade tillbaka, redo att tackla min älskades dotters begynnande Weltschmerz med all min erfarenhet och livsvisdom.
"Ett! Hade den där tokiga pojken ätit nånting konstigt som fick honom att skjuta? Två! När börjar min balettskola?"