Alltså det här med PMS

Det här blir ett inlägg som säkert gränsar till "för mycket information, tack så mycket" men ni är varnade.

Jag måste skriva lite om PMS.

Men det har jag. Big-time PMS. Inte just nu förvisso, men förra veckan.

Jag har förstås haft mina månatliga svängar av PMS sedan 1991 då min mens satte igång. Jag var elva år och inte alls beredd, dock hade jag läst Kropp och knopp i Kamratposten så jag hade hyfsad koll på vad det hela gick ut på. Mamma gav mig en binda och så gick vi på bio (Beethoven. Alltså den med hunden. Jag upprepar: jag var elva år)

I tonåren var man ju messed up på så många sätt att PMSen liksom flöt ihop med resten av angstandet, jag minns mera att jag hade faslig mensvärk och att inte ens de halvmeterlånga lila Always-nattbindorna klarade av mitt ymniga flöde under dubbellektioner i högstadiet.

Sedan blev det ju preventivmedel, paus med preventivmedel, barnafödande, amning, nya preventivmedel, paus igen, nytt barn, amning men de senaste fyra åren tycker jag ju själv att allting borde ha rullat på utan större förändringar. Har upptäckt menskopp och P-ring och tycks att själva mensen är en ganska odramatisk företeelse i min vardag.

Men nu har jag börjat ha alldeles sinnessjuk PMS istället. Jag blir verkligen ett monster. Häromdagen vaknade jag och var så rasande på T som ingenting illa gjort att det var alldeles hemskt. Hon flaxade nu bara omkring där hemma och var en knasig åttaåring med väldigt långa armar och ben och ett spralligt sinnelag, men jag bemötte henne som om snattat, pallat äpplen och druckit likör hela natten.

Så hade J glömt en tekopp på vardagsrumsbordet. Min reaktion var i storleksklassen "jag har hört att du spelat bort våra pensionspengar på enarmad bandit och haft umgänge med tvivelaktiga fruntimmer".

Det känns ibland som att jag sitter på en pall vid sidan av det som händer och iakttar PMS-utbrotten utan att kunna styra det som sker. Att den vanliga jag är närvarande men inte nåbar. Kontakt med den normala personen du försöker nå fås ej. Och mest synd är det ju inte om mig, utan om mina nära och kära som utsätts för de här utbrotten.

Lyssnade på ypperliga dokumentären PMS-monstret och insåg att det är vanligt bland kvinnor att lida av PMS-symptom två veckor per månad. Halva livet som troll, halva livet som vanlig människa med andra ord.

Men varför talas det inte mera om PMS? Jo, för att det är så lätt att placera PMS-kvinnorna i ragata-facket.


Redan i högstadiet lärde killarna sig att driva med mens och PMS. "Har du mens eller" var en kulig fråga att ställa en flicka som visade känslor av något slag. "Återkom om tjugo år så får du se" borde jag ha svarat. 

Det här kan ju inte vara något nytt! Varför har man inte för länge sedan utarbetat mediciner som hjälper? Det vanliga verkar vara att man motarbetar PMS med olika P-piller men annars tycks det inte vara ovanligt med anti-depressiva mediciner. Nu har jag dålig koll på antidepressiva, men känns det inte lite som att ta i? Om personen är hur välmående och nöjd som helst resten av månaden, liksom.

En annan strategi är att rekommendera bättre kost och mera motion. Vilket jag i PMS-ruset tolkar som "Du är arg, du är elak och dessutom tjock och ohälsosam". Nåh, kost och motion är ju nyttigt för precis vem som helst att se över, men då det gäller mig personligen lever jag redan så pass nyttigt att det inte finns så mycket att ändra på.

 Har snackat PMS med mina vänner som är i samma ålder som jag och konstaterat att flera av oss har liknande erfarenheter: PMSen har accelererat de senaste åren, sedan vi passerade 30-årsstrecket. Ohc vi blir alla lika överrumplade varje månad när det hela sätter igång, för man förtränger ju monstret mellan varven.

Men varför är PMS så tabubelagt?

Varför väller det inte in forskningspengar till detta område, som berör en så stor del av världens befolkning?

Om alla de som petat ihop skojiga skämtbilder om PMS och lagt ut på nätet (bildgoogla "PMS" så får ni se vad jag menar) hade gett en euro till forskningen skulle finansieringen av projektet varit säkrad de närmaste 320 åren.

Nu är ju inte PMS någonting som man dör av. Själv. Men inga garantier för dem i näromgivningen.

Efterlyser mera diskussion och mindre skämt!

Beskåda mitt mirakel

Detta är min alldeles egna Pashley Poppy! Visst är hon underbar? Jag överväger att ha henne med mig i sängen  i natt. J får ta soffan och sen kan det göras en 4D-dokumentär om oss!
Har inte haft en cykel på över 10 år, och som den envist kollektivåkande Esbokvinna jag är tyckte jag det var dags att unna mig ett par fabulösa wheels.

Dagen var lyckad också i övrigt. Vi träffade en riktig gammal get. 
Det var på Glims. Gratis inträde på onsdagar, visade det sig! S ville som vanligt följa museikartan minutiöst. Vi andra lufsade snällt efter.
Resten av eftermiddagen sorterade vi legobitar. Märkligt meditativ syssla.

Nu panikbakar jag frukostbröd. Proklamerade präktigt tidigare i veckan att vi inte ska köpa bröd nu när jag är ledig, jag ska minsann baka själv. Det var bara det att jag glömde bort att jag är så pass duktig och så stängde matbutiken.

Nåh. Duktig mitt i natten är också duktig.

Det lät lite småfräckt.



Det finns inga dåliga kläder. Bara dåligt väder.

Let's face it: det är höst. Sommaren var det där lilla malplacerade varma som svepte förbi i medlet av maj. Snart är det dags att damma av adventsstaken. Så är det.

Själv har jag gått in för höstmys med tända ljus, snuttefilt och kvällswhiskey. En utmärkt rutin året om, tycker jag. 

Och eftersom jag och flickorna är ensamma hemma om dagarna passar vi på att tillreda höstmat i form av mustiga soppor, eftersom far i huset inte alls är förtjust i soppa. I dag blev det morotssoppa och morotsrieskor (Orange is the new black, sägs det ju).

Alla måste genast testa marthornas morotsrieskor! Recept här! Nu har jag för mig att rieskor borde vara ganska platta, våra var mera åt scones-hållet. Men himmel vad goda och snabblagade! 

Barn som har tråkigt är ansträngande. Men om man har tur (eller gömmer sig i en skrubb med några podcasts och är knäpptyst tills de glömt bort en) kan de bli kreativa. T och S började leka Rapunzel och Pascal. Speciellt imponerad av Pascals svans! 
Och så knarkar jag sommarprat! Gillade Fredrik Wikingssons gamyl-prat och småruskiga men underhållande konstnären Nathalia Edenmont (hon som dödar djur och gör alla upprörda fast det väl egentligen inte är konstigare att själv nacka en kanin än att låta en maskin i en fabrik göra det). De finlandssvenska sommarpraten har jag inte kommit igång med, för det känns lite som att vara på jobbet att lyssna på dem. Men ser fram emot att plöja igenom rubbet senare i sommar. Många suveräna namn på listan. 

Ja, och så köpte jag nånting svindyrt bara till mig själv i dag! Den dyraste grejen jag någonsin skaffat, tror jag. Nästan så det svajade till när jag såg beloppet på kortläsaren. Hujedamig. Mer om det imorgon. 

Mallorca - åtta favoriter

Nu är vi hemma igen och jag tänkte smälla till med en traditionsenlig reserapport i form av en topplista. Enklast att få mer sina blandade intryck då.

1. Palma

Jag är usel på pool- och strandhäng så det passar mig perfekt att solsemestra i en stad (om hotellet har en pool för man vill ju gärna doppa sig). Palma är en väldigt mysig och vacker stad med mycket gågator, mysiga restauranger och skojiga småbutiker som passar bra när man rör sig med två vilda barn.


På bilden postar vi kort hem i världens maffigaste postlåda. Fram kom de också.

2. Äta glass

 Det har dykt upp massvis med glasstillverkare på Mallorca. Riktig, smarrig, gräddig glass i tusen olika smaker, bland annat rödvin (!) och smurf (!!). Så vågade vi inte vi, men min mandelglass var i alla fall superb.



3. Poble Espanyol

 Helt vansinnigt ställe. Det var tydligen gamle Franco som tyckte det skulle vara festligt att samla ihop exempel på riktigt fin spansk arkitektur och bygga upp en konstgjord by mitt i en Palma-förort. Här finns bland annat en mini-kopia av Alhambra, målaren El Grecos hem, ett torg från Sevilla etc. Men förvånansvärt få turister, vi fick dalla runt i lugn och ro och T tyckte det kändes som att vara huvudperson i ett dataspel.



4. Drakgrottan

 Vi råkade läsa Barna Hedenhös på Mallorca strax före resan. I boken ligger en enorm livsfarlig rocka och gömmer sig i drakgrottan. Så med skräckblandad förtjusning följde vi turistströmmen ner i grottan som är otroligt häftig (om man klarar av att inte irritera ihjäl sig på upphetsade med-turister som tränger sig förbi för att fota varje jävla droppsten). Men rockan var inte hemma.


 5. Jardins de Alfabia

Tydligen ganska okänt ställe, för igen fick vi traska runt för oss själva. En helt magisk plats, en gammal maffig herrgård med tilhörande ägor. Hönor, getter och åsnor vankar omkring på området, rosor blommar och i trädgårdscafét pressar man juice av citroner och apelsiner som växer på området.





 6. Bar Abaco

De här bilderna är förbjudna. Man fick absolut inte fotografera på Bar Abaco (fast alla gjorde det i alla fall). Bar Abaco är lite som Fight club, fast med snittblommor och fruktdrinkar. Man måste nästan ha blivit tipsad om platsen för att fatta att den existerar, för ingången är knappt utmärkt alls. Men när man fattat att glänta på den bastanta trädörren hamnar man i en märkvärdig sal fylld med antika möbler, ljusstakar, enorma blomuppsättningar och berg av färska frukter. Förnäma servitörer skrider omkring och serverar superdyra men mycket goda drinkar. Barnen fick färskpressad äppelsaft, det gick alltså hur bra som helst att ta med dem.



7. Coto

Som motvikt till besynnerliga Abaco och alla tapas vi proppat i oss under veckan var det befriande att hamna på Bar Coto. Menyn är en salig röra av spanskt, italienskt, thailändskt etc, vinerna är noggrant urvalda, väggarna chockrosa och Frida Kahlo husgudinna. Min gröna curry var delikat.



 8. Restaurang Ca'n Toni

Favoritrestaurangen som inte ser mycket ut för världen. Den ligger inte vackert vid stranden eller de flashiga torgen, utan i en brant backe strax bakom en kyrka. Lite hål-i-väggen-stuk med en väldigt sned liten uteservering. Men eftersom restaurangen låg väldigt nära vårt hotell chansade vi och gick in. Och åt den godsate maten under hela resan! Ca'n Tonis bravur är helstekt spädgris och de tyckte vi ju var lite makabert. Men Crema Catalanan gick inte av för hackor.

Muffinskalas

Vet inte riktigt vad jag tänkte när jag gick med på att ordna muffinskalas för T. Är nämligen usel på muffins. Oavsett vilket recept jag följer blir det bara ihåliga små kratrar. Men gästerna verkar nöjda. Och färgglatt är det hela ju onekligen.

Liiite nolot

Här är min och T:s hörna. Att sova på ett klassrumsgolv gick förvånansvärt bra. Jag blev nästan lite nostalgisk på kvällen när ljudet av fnitter samsades med frasiga sovsäckar och boksidor som vänds i ficklampans sken. Låter precis likadant som för 25 år sedan.

Jag kan till och med dra en "då gjorde jag bort mig"-historia! Igår kväll bestämde jag mig för att hitta skolans omklädningsrum och ta en dusch. Jag var tydligen den enda kvällsduscharen, så jag fick ha hela duschrummet för mig själv. Sen smorde jag in mig och hoppade i mitt ganska fula och korta nattlinne.

Här uppstod dilemmat. För att komma tillbaka till "vårt" klassrum skulle jag ta mig genom en korridor och upp för en trappa. Men det kändes inte alls lockande att dra på sig de svettiga jeansen igen, fräsch och insmord som jag var. Så jag bestämde mig för att make  a rum for it, i bara nattlinnet. Korridorerna hade varit tomma när jag fick till duschen, så risken att jag skulle möta någon var minimal, bedömde jag.

Hann gå tre steg innan en grupp glada herremän vände in i korridoren. "Och duscharna... Ja duscharna har vi här som ni kan se! Och här någon som redan hittat dem, jaha jaha, var vattnet varmt, höhöhö?" 

Och jag ba "Hii hii, jo tacktack, så varmt så varmt, fniss, kackel, kluck". Fuck.

Alltså sååå nolo

Fredagskväll på golvet

Hälsningar från Dalsbruk! Har hängt med på Barnkörsstämma, T ska sjunga och jag ska dricka ö... Äta glass menar jag! 

Magiskt ställe detta! Har inte varit här mer än på ett bröllop för åtta år sedan. Då var T tre veckor gammal och jag hade behag som Samatha Fox.

Vi ska sova på ett skolgolv. Inte helt hundra på att det är en bra ide när man är 33...

En gammal vän med vintagegarderob to die for

En gång i världen var dockan Eleonora huvudvinsten i ett Marthalotteri. Det var långt före min tid, men någon lycklig släkting drog rätt lott och vann Eleonora och en massa fina kläder som marthorna sytt. 

Med tiden blev Eleonora min. Men jag var ett barn av 80-talet och tyckte att dockor skulle ha polyesterhår som man kunde borsta hårdhänt och ögon som slöts när man lade ner dem. Eleonoras fasta lockar och otrendiga kläder hade jag inte mycket till övers för. Visst lekte jag med henne lite grann ibland, men oftast svek jag henne med Barbie och My litte pony. 

Mina föräldrar håller på att röja upp inför en flytt och i källaren upphittades Eleonora igen. I dag återförenades vi, och nu ser jag ju på henne med helt andra ögon. Vilken vacker docka! Och kläderna sedan! Helt otroliga!

Nu ska Eleonora, som den paranta äldre dam hon är, få tillbringa sina dagar sittandes i min bokhylla. Kläderna ska jag försöka stryka och reparera lite varsamt. Hon kanske ska få byta outfit då och då.

Så förlåt mig Eleonora. Jag förstår så väl att du ser förnärmad ut.  

Conchita på teckenspråk

I Danmark går det utmärkt att följa med Eurovisionen också om man är döv. Jag skulle säga att man inte ens går miste om essensen i det hela, eftersom DR på barnkanalen Ramasjang bjöd på hela den 3,5 timmar långa sändningen - tolkad till teckenspråk. Och inte torr översättning rakt upp och ner, utan med grym inlevelse och passion.


Det finns bara en Conchita Wurst, men killen som gör tolkningen här gör minsann numret rättvisa.


Veckan efter


Hemma igen! Helt kollrig men ack så belåten efter alla tiders arbetsresa. Det blev sex stycken femton timmars-arbetsdagar på raken, men det var det värt. I gengäld är jag kompledig hela veckan.

Stämningen i B&W-hallarna när Conchita Wurst vann... den går inte att beskriva. Folk stod på läktarna och skrek i extas. Hade jag varit Conchita så hade jag nog inte träffat en enda ton i det läget, men det gjorde hon. Veckans höjdpunkt! Jag grät nästan lika mycket som hon.

Nu är det ju en del som knorrar om att Conchita aldrig skulle ha vunnit om det inte varit för skägget, och att det ju är sången och inte utseendet som ska avgöra i ESC. Om det var så att Conchita lät som en kråka skulle jag vara benägen att hålla med lite grann. Men hon var en av tävlingens absolut säkraste sångare, inte på en enda övning lät det falskt.

Jag blev populär vid hemkomsten också. T förevisar här vårmodet: Sanna-peruk, Tijana-brillor och Dilara-tröja. Och Cake to bake-tänder, men dem hade hon sedan tidigare.




Vimmelreportern

Ett intensivt partyveckoslut här i Köpenhamn. Jag är inte direkt något partymonster (längre) men jag knogar på. Roligt var det! 

Carl Espen från Norge är en riktig nallebjörn. 
Sanna är längst och vackrast i världen. 
Alltså de här kararna! Får jag ta med mig en hem som au pair? Snäääälla!!!
Det fina med Euroclub är at det aldrig är kö till damtoan. 
Igår var det Opening Party. Det spelades klämmig folkmusik och Armenien, Lettland, Island, Georgien och Litauen blev i farten och började dansa nån sorts euroshottis. Roligt!
Sen var er tappra vimmelreporter mycket mycket trött. 

Framme i Köpenhamn

Nu är vi här! Hurra hurra hurra! Komiskt nog blev vi igenkända två gånger på Helsingfors-Vanda. Försäljaren i kiosken och en äldre finlandssvensk herreman bångade oss. Grym kändis är man. Och nä, delegationsbrickorna hade vi inte fått då ännu. 
Alltså kolla utsikten från mitt hotellrum! Jag ser Tivoli! Jag ser Runda Tornet! Jag ser Bron! Jag ser frigging Malmö! Brukar alltid ha otur med utsikter och få beundra tegelväggar eller parkeringsplatser, men den här är ju urtjusig. Scandic Copenhagen bor vi på.
Vi hamnade på ett lite otippat event ikväll. Köpenhamns estniska förening ordande en liten välkomsttillställning för Tanja i en kyrka. Hon här. 


Det var knytkalas, så en massa estniska familjer bosatta i Danmark bar fram hemgjorda snacks och läckerheter. Tanja och hennes körsångare sköng himmelskt vackert och vi proppade i oss minimuffins för brinnkära livet. Roligt att få vara med om en lite mer genuin eurovisions-happening, de stora och yra presskonferenserna är inte alls lika charmiga. 
Så hann vi med en cocktail också. Pöll är inte riktigt van vid sofistikerade cocktail hours ännu, men han kanske lär sig. 

Nu får det vara nog för i dag, imorgon ska vi ut till Eurovision Island för första gången. Är otroligt nyfiken på själva hallen, 60 meter i tak!