Jesus Christer Superstar

Autocorrecten vill så gärna kalla musikalen så, jag tänkte vara den till lags för en gångs skull.

Underbar musikal i vilket fall som helst. Jag började till och med gråta några gånger för att det var så fint och hemskt.

Gillade också att Maria Magdalena var betydligt äldre än Jesus. Funkade bättre än jag kunnat föreställa mig. I don't know how to love him fick helt nya dimensioner.

Ola Salo var väldigt lik Thomas di Leva, men sjöng som en gud. Och det passade ju liksom in i temat.

Shopaholic abroad

Vilken toppenlördag! Först yrade vi i Gamla stan, sen lunch på NK och så delade vi på oss så att jag skulle få titta på Downton Abbey-klänningarna på Hallwylska i fred. Det var kö ända ut på gatan men värt väntan.

Köpte också en supertjusig grön baddräkt till mig själv i födispresent.  En hel del julklappar har jag fått med mig också.

Strax middag på Berns (uttalas som alla bloggkryssare minns Böörns) och sen Jesus Christ Superstar med Ola Salo.

The original toast skagen

Det var stökigt men trevligt på Riche igår. Baren var full med afterworkare och jag hade inte riktigt insett att middagsgästerna skulle sitta mitt i vimlet. Men personalen kompenserade för allt stök. Vi fick ett ganska dåligt bord vid dörren och hann känna oss lite snopna, men sekunden efter kom hovmästaren farande igen och erbjöd oss ett lugnare bord som precis höll på att städas.

Maten kom i rask takt fast lokalen var knökfull och smakade himmelskt. Riche hävdar ju att det är de som uppfunnit toast skagen så en sån måste jag ju testa. Superb. Sen åt jag renskav, men det gör sig inte på bild. Portionerna var förresten enorma. Det är ytterst ovanligt att jag inte klarar av att klämma i mig en efterrätt, men det bara gick inte.

Sen blev morsan och farsan så sömniga att vi åkte till hotellet och tittade på Skavlan. Rätt skönt att kunna göra det utan att nåndera ser det som ett antiklimax.

Nu försöker jag väcka J så jag får hotellfrukost!

Sicken lång dag

 
 (bild lånad från bokbabbel.com)

Puh, dagarna blir så förbaskat långa om jag inte hinner ta någon dagslur. Stiger ju upp klockan 04.40 varje dag, och om jag inte hinner klämma in en liten lur nånstans mellan 14 och 15 blir jag avig.

Men i dag har jag haft så mycket kul för mig att det inte är så farligt. Efter sändningen tog jag en sväng på bokmässan med Bokbabbel-Jessica. Det blir ett inslag som ni kan höra i Morgonöppet imorgon klockan 7.40. Hann också sammanstråla med mamma som bjöd på sushi. Ypperligt, utmärkt, splendid.

Imorgon blir det en tripp till Stockholm. På lördag har det nämligen gått fem år sedan jag och J ställde till med detta.
 
Om allt går enligt planerna sitter jag på Riche om 24 timmar och pekar ut kändisar som J aldrig hört talas om. Jee!

Nu borde jag packa. Men det är en världslig sak.

Hem och sova

Hejsvejs. Sov dåligt i natt, hade kommunalvalsdrömmar. Min chef befallde mig att leda ett möte där jag delade ut givna nyhetsvinklingar till alla politiska redaktörer. Det var förskräckligt, vaknade kallsvettig.

Men nu ska jag powernappa, powerwalka och powerrösta på någon som jag tycker förtjänar power i Esbo.

Face/Off

Här en av mina mest charmerande söndagsrutiner: att applicera en sådan där ansiktsmask som torkar i trynet på en och sedan dras av. (Ifall någon hänförs av mina rengjorda porer bör jag kanske tilläga att masken i fråga kommer från Dermoshop).



Ack, tillfredsställelsen i att försöka få av hela härligheten i en enda bit. 2010-talets motsvarighet till att skala ett äpple så att skalet bildar en enda lång spiral. Jag har förvisso aldrig slängt ansiktsmasken över axeln, men så vet jag ju redan att min makes namn börjar på J.

Och på tal om maken, första gången jag applicerat ansiktsmasken slog jag mig ner bredvid honom i tv-soffan i väntan på att den skulle torka (masken, inte soffan). J var helt uppslukad av tv-programmet, men vände sig sedan lite impulsivt och romantiskt mot mig för att ge mig en puss. Han är en ganska orädd typ, men åsynen av mitt flagande och glansiga plyte fick honom att skumpa rätt högt.

Trade secrets

Jahapp, imorgon är det måndag igen. Somliga har undrat hur jag bär mig åt för att vara så pass sminkad och fräsch i sändning trots att jag stiger upp i vargtimmen. Jaa ni, det där är affärshemligheter. Men bilden nedan ger en vink om hur det går till.


Mycket på gång, imorgon ska jag träffa både Amanda Löfman (känd från Voice och Idols mm) och Stina och Ylva Ekblad. Men pirrigast blir det att ha sin forna biologilärare Tom som studiogäst. Gaah.


Äppelpaj och pumpapynt

Kan inte påstå att vi är några hängiva Halloween-firare i den här familjen, men killen i blombutiken på Lippulaiva gav oss några fina små pumpor igår nästan gratis, så vi försökte få ihop en liten höst-installation. Rätt fin om man får säga det själv.

Den här måste ni testa! Detta är en skånsk äppeltårta (okej, jag vet att den ser ut som lasagne med stroganoff ovanpå, men den är god, jag lovar). Hittade receptet i Pirkkas mattidning. Så här gör man:

Skär  250 gram potatislimpa (typ 8 skivor) i tärningar. Smält 100 gram smör i en stekpanna, släng i 1 dl farinsocker, några tsk kanel, lite kardemumma och brödtärningarna. Stek på tills tärningarna blivit gyllenbruna.

Skala och tärna 2-3 äpplen. Lägg hälften av brödtärningarna på bottnet av en smord form, lägg äppeltärningarna ovanpå och kleta ännu över några deciliter äppelmos (jag använde ca 2,5 dl). Lägg sedan resten av brödtärningarna överst oh slänf in hela härligheten i ugnen (200 grader) i 25 minuter.

Vi åt tårtan med glass men vaniljsås skulle också ha varit smaskens.


Man borde inte gråta för spilld telefon, men...

...måste medge att jag gjorde det i alla fall. Grät en skvätt när skärmen sprack på min HTC Desire för att jag fällde den i tamburgolvet. Telefonen är som en del av min arm vid det här laget, känns som jag skull ha brutit ett finger, minst. Den är nog någorlunda funktionsduglig ännu, men med två månader kvar innan den ens är betald känns det fisigt och onödigt när sådant här hände. Murr.

Hursomhaver, de här två ställde till med nån sorts kufisk revy för att pigga upp mig. Då är det ju svårt att sura.


Och så är det ju förunderligt att man kan plocka blommor ännu i mitten av oktober.

Det materiella inlägget

 Tänkte igen göra livet lättare för alla beundrare (läs: föräldrar och make) som går och funderar på vad jag kan tänkas önska mig i födelsedagspresent och julklapp.




Nu är jag trött på billiga låtsasläderhandväskor som går sönder efter några månader. Vill ha en läderväska! Eller bidrag till en, för de är ju inte helt billiga. Ni kan förstås ordna en insamling. Det är ju ett så behjärtansvärt ändamål.

Den övre är från H&M och väldigt fin. 99 euro är ganska saftigt då det gäller butiken i fråga, men den kanske håller sen också? Men måste medge att jag länge pillrat längtansfullt på hold-all-väskorna på Pieces. Den här rejäla konjaksfärgade saken skulle säkert bli en trotjänare...


Margreteskålar i olika storlek skulle också vara fint! Gärna i trevliga färger. Våra Ikeabaljor börjar vara ganska sliskiga.


Två meter Lappuliisa-vaxduk från Marimekko skulle jag gärna vilja ha. Väldigt mysigt mönster.

Jåå, och kokböcker, whiskeyflaskor och örhängen funkar ju alltid. Och fred på jorden.


My napapaita-days are over. Eller?

I dag stod jag i omklädningsrummet och bytte om inför veckans kettlebell-session. Byxor, dojor, strumpor, check. Men ingen träningsskjorta. Den låg hemma i skrubben. Jag råkar dock ha en ganska snygg ny träningsbehå som täcker boobsen och är helt sedlig, men lämnar magen bar.

Med Sherlock Holmes-inspirerad skärpa konstaterade jag att tre alternativ stod till buds.
1. Skippa hela jumpan.
2. Jumpa utan blus men för säkerhets skull först dra en liten comedy routine inför de andra kettlebelldamerna, så att de skulle vara införstådda med min prekära situation. Viktigast av allt skulle ju vara att få dem alla att inse att jag minsann inte anser mig vara tillräckligt vältränad för att visa magpartiet för främlingar.
3. Jumpa utan blus och skita i vad de andra tycker.

Jag valde till min egen föråning alternativ tre. Struttade därmed upp till gymmet med magkorvar och operationsärr på display.

Min mage är egetligen riktigt fin.Den har inhyst två tjusiga små barn, den återhämtade sig snällt efter vårens njuroperation och den klarar av allt längre plankor. Men dehäran, dedäran. Den är inte bikinilämpad, om vi säger så. Har sedan länge insett att mina napapaita-dagar är över.

Eller vad fan.

Ska man verkligen stå i en sal bland andra kvinnor (förvisso mer påklädda än jag men i väldigt varierande form, kondis och konsistens) och ha komplex för nånting så banalt som en dallrig mage?

Är det inte väldigt självcentrerat av mig att tro att de andra står och förundrar sig över mina magkorvar istället för att koncentrera sig på träningen?

Och - vänta nu - tänk om nån till och med sneglar beundrande på mig. Vilken modig människa som vågar träna med magen bar fast hon inte är någon Marie Serneholt. Respect.

Det gick fint att kettlebella med magen bar. Ingen verkade bry sig och efter en stund slutade jag också göra det. Kände mig ganska inspirerad efteråt. Man borde kanske pressa sig själv att göra det otänkbara då och då.

Men om jag glömmer brallorna nästa vecka åker jag hem.