Alla familjens damer älskar Svensk damtidning!

Imorse orkade jag inte masa mig ut efter morgontidningen (det är ju flera meter till postlådan här i periferin! Huh!) så jag bläddrade i en några veckor gammal Svensk Damtidning istället. T och S hängde över bordet så yogurtburkarna välte och försökte läsa över axeln på mig, så jag gav dem varsiga damtidningar (vi har en hel hög som vi fått av min mamma).

Och de var helt förtjusta! T är ju fullfjättrad rojalist efter det kungliga bröllopet i somras, och hon råkade få ett nummer med 20-sidig bildspecial från bröllopet. "Titta mamma, här har Daniel inte glasögon! Här har Victoria ljusröd klänning! Är det här deras slott? Varför har slottet inga torn? Varför har Victoria ett foto på en gubbe på magen?" etc.

S var inte så intresserad av kungligheterna, hon fokuserade på Eko-uppslagen och krävde få höra namnen på vartenda premiärlejon. Egna analyser kom hon med också.
- Faijan! (Sarah Dawn Finer)
- Barbie! (Sofi Fahrman)
- Axel Grodan! (Alex Schulman)

Mest belåten var hon dock när hon hittade en bild på Prins Charles och Camilla, iklädda tweed från topp till tå, ute i skidspåret vid Balmoral.

- Mommo och mofa! konstaterade S belåtet. Jag har förvisso aldrig beskådat mina föräldrar i vare sig tweed eller på skidor, men låt gå.

Kanske vi säger upp Bamse och börjar vägra Veckorevyn redan nu. Vi kan ju dela på Svensk Damtidning istället.

Gaaaah

Vilken dag. Jag har ringt runt, fixat, pluggat, bokat, brainat och idéat. Och blivit filmad dessutom. Jag bestämde mig för att ha en präktig blomma i håret för att distrahera tittarna från mitt fnasiga fejs.

Har inget mer att erbjuda just nu än en riktigt sketen bild tagen i hissbelysning med skruttmobil. Beautiful.

Tänk om man skulle ha så där stora labbar på riktigt! Man skulle kunna täcka hela ansiktet när man slog sig för pannan.

Återkommer ikväll dock.

Det där med tofsar

Jag blev själv lite förvånad då jag köpte en tofs på Indiska, för jag har aldrig inkluderat tofsar i inredningen tidigare. Men nu inser jag ju att det måste ha berott på att jag läste Pöll-Johans blogg i morse och grubblade att tag över den där tofsgrejen som hänger runt midjan på Lill-Babs.

Där ser man, så lätt påverkas man av bloggar. Kanske jag kommer på jobb med tofsen käckt dinglande i knähöjd imorgon?

Tassels, darling

Var en sväng till Indiska och köpte nya gardiner till sovrummet eftersom de hade rea och jag hade ett presentkort. Nu kan jag bara konstatera att det bor en liten Maria Montazami i oss alla.

Ska förevisa resten av sovrummet vid tillfälle men det är så råddigt just nu att det får räcka med en detaljbild.

När jag var halvvägs in i gardinprojektet insåg jag ju att mina tjusiga glittergardiner knappast skulle falla min kära make i smaken. Så jag kallade på T, och så konspirerade vi en stund innan vi släppte in J i sovrummet. Great success. Han orkade inte protestera i många sekunder när han hade två entusiastiska damer som förklarade hur snyggt det är med tofsar och blingbling i fönstren. "Det här är kungens och drottningens sovrum" förkunnade T högtidligt.  "Jaa jaaa" sa kung J och lufsade iväg.

Slutsnaskat!

Det var nästan lite gemytligt att vakna till i natt av att regnet smattrade mot rutorna.

Jag och J har kört igång med lite januari-LHCF, och det gjorde vi paradoxalt nog genom att J tillredde två enorma makaronilådor. Jo, för vi kan ju knappast tvinga barnen att leva på sojamjöl, bacon och grädde. Vi har en del kolhydratsnåla recept som de också gillar, men de går att räkna på ena handens fingrar. Däremot är de helt nöjda med att äta makaronilåda varje dag om det vill sig så. J:s makaronilåda är supersmarrig, jag blängde lite avundsjukt på dem igår kväll medan de stod och  svalnade och jag rörde ihop vår kolhydratfria räkgryta. Men det blev också god, så jag ska inte marra.

För mig är syftet inte att gå ner i vikt, för det gör jag inte. Ibland har jag perioder då jag käkar vad som helst och vikten är den samma. Ibland anstränger jag mig med små och genomtänkta oportioner och vikten förblir den samma. Nä, jag försöker bli av med sockersuget som jag återigen har arbetat upp under julen. Jag har ätit något sött precis varje dag sedan mitt av november, det blir nu bara så. Och när jag äter socker blir jag trött och sur. Det här är säkert tolfte gången jag kör en liten ketoskur och det brukar fungera fint. Några jobbiga supergriniga dagar, sen vänder det och jag blir piggare igen och återgår till vanliga "socker bara på veckosluten"-systemet.

Igår åt vi då räkgryta med chili, ingefära och femtielva olika sorters lök (paarp).
I dag blir det pangasiusfilé med skagenmössö.
Ikväll köttbiffar med dijoncreme och grillade grönsaker (det äter ungarna också)

Slurp. Och så ska jag fixa frukost för hela veckan genom att tillreda dessa ikväll.

Hört i Tongåvans telefonsluss

Eva: Tongåvan här, godafton!
Glad tant: Goafton. Hursa?
E: Ja, ni har kommit till Tongåvan.
GT: Jo! (paus) Men jag vet inte vad mitt nummer är.
E: Jaså? Men ni vill vara med i kvällens sändning?
GT: Nee. Men kanske en annan gång.
(paus)
E: Eeeeh.
GT (nöjt): Jag har ett salainen numero!
E: Jasså. Men om ni vill ha med en hälsning ikväll kanske jag kan skriva upp den?
GT: Neeej. Men kanske en annan gång. Hördu, hur låter det här? Noll åtta fyra noll noll fem sju. Skulle det kunna vara mitt nummer?
E: Ja, det låter ju nog som ett nummer.
GT: Ja men då så!
E: Så ni vill vara med i sändning?
GT: Nejnej. Men med tanke på framtiden, så.
(Paus)
E: Men då kanske vi får återkomma någon vecka då ni vill ha med en hälsning och har hittat numret?
GT (lyckligt) : Ja men så kan vi ju göra! Tusen tack! Och god fortsättning!
E: Det samma.

Klick.

Juku mikä nakukasa

Jag tycker den här videon är så jääävla äcklig! Men tills skillnad från tv-kanalerna i Malaysia m.fl.. har jag inga problem med varken nakenheten, hånglet eller homosexualiteten. Men den där jättehögen med människor, euuugh. Jag ser inget sensuellt i det alls. Börjar mera tänka på koncentrationsläger faktiskt.

Men låten är ju bra. Och ska man ha en nakukasa är det väl lika bra att ha Kylie överst, hon kan inte väga många gram.

Utvilad!

Igår ringde Henrik som gör turlistor för oss radiohallåor och undrade om jag kan jobba ikväll istället för att ha en vanlig dagstur. Alla andra är sjuka eller bortresta. Jag svarade jo och fick en sovmorgon på köpet. Så här pigg är jag i dag! Blipp blipp!

Vad ska jag göra nu då? Tänk om jag skulle städa lite? Njää.

Trettondag

Trettondag firas till minne av de tre vise männen. Hemma hos oss finns bara en man och han är inte speciellt vis. Och tre skvatt galna kvinnor.

Jag fick ta sovmorgon ända till klockan nio imorse. Sen skuttade S och T upp i sängen, ryckte av täcket, hojtade "bullabulla" och började hårdhänt knåda mina arma pösmage. Point taken, jag åkte in till stan och gick på jumpa. Mina fitta väninnor (alltså de är fit, vad trodde ni jag menade?) himlar sig alltid i januari över att gymmen är fulla med degiga människor som avgett ett nyårslöfte om motion och färre chokoplattor. "Och i februari är de borta, he he heee" fnittrar f-vänninnorna. Men hey, försöka duger. Dessutom går min stackars rygg i baklås om jag inte idkar nån sorts träning mellan varven. Så jag ska försöka ta mig till gymmet åtminstone två gånger i veckan.

Nu har vi nyss avnjutit "Barnens bästa tacopaj", så stod det i kokboken. Fast barnen tyckte den var äcklig.

Sen fick T en rikrigt epic raivare och trashade sitt rum. Jag tror att hon blir rockstjärna när hon blir stor. Alternativt hotellstäderska, hon övar som bäst.

Fashion!

Jag fick en fin stickad cape med tillhörande mössa och handledsvärmare av svärmor i julklapp. Men jag betvivlar att jag nånsin ens får prova dem själv. Flickorna har lekt modevisning med dem hela kvällen. (och så där gullig blir jag inte ens om jag klär mig i heltäckande kaninkostym)

Om utseende igen

Usch. Jag ska vara på tv. Förvisso roligt men också lite hemskt. Jag är inte alls bekväm med den Eva som brukar fastna på foto eller film. Jag känner inte igen henne, för inte ser jag ju ut så där!

När jag började på radio för elva år sedan blev jag helt förskräckt över att höra min egen röst. Jag kände inte igen den överhuvudtaget, tyckte jag lät knarrig och fånig och inte det minsta så som jag själv trott att jag lät. Men efter att ha hört på mig själv i flera år blev jag van, och i dagens läge är jag rent av nöjd med min röst. Om jag råkar höra mina egna inslag på radio är jag ofta riktigt stolt, så där låter ju jag, jojo.

Men utseendet är knepigare. Min bild av hur jag ser ut stämmer tydligen inte alls ihop med hur jag verkligen ser ut. För det första är jag ju spegelvänd. Den Eva jag oftast ser själv brukar sväva ovanför lavoaren i badrummet. Hon ser riktigt bra ut när hon anstränger sig. Men den andra Eva, hon på foto och film, hon ser mystisk ut. Dessutom är hon tjockare än badrums-Eva. Det har säkert att göra med att jag ser mig själv snett uppifrån, huvudet och ögonen sitter ju högst upp på de flesta människor. Då blir rumpa och ben mindre. Vi kan kalla det optisk optimism.

Och under det senaste året har ju min självbild fått ta en del skrällar. När ögonfransarna och ögonbrynen föll kände jag inte ens igen spegel-Eva. Det var tungt. Nu börjar jag vänja mig vid henne igen. Men foton och film, herrejämmer, vad är det där för en besynnerlig figur?

Kanske lösningen skulle vara att börja jobba på tv. Radiojobbet gjorde ju mig bekväm med rösten, kanske tv-jobb skulle få mig att bli van men min nuna och kropp? Jag tror det är sundare att konfrontera sitt utseende än att försöka forma om sig enligt någon inre vision.

Det här är en kombinaton: spegel-Eva på foto. Vad tycker jag om henne nu då? Tja. Hon går väl an. Och det där är inte en kråka utan ett skräp på linsen. Ska det vara oretucherat så ska det.

Uäck

Finns det någon som kollar in menyn på närmaste Amica-etablissemang och tänker "Jihuu, de har ju ruusunmarja-banaanikiisseli i dag"?

Tycker det är nånting av Indiana Jones and the temple of doom över det hela. Måste kanske ta med kameran på lunchen...

Borde man bli privatbilist?

Jåå. I dag tog det mig en timme och 45 minuter att ta mig från hem till jobb. Allt gick fel. Den enda jag inte kan skylla på är T, som stod färdigt påklädd vid ytterdörren med Hello Kitty-pälsmössan neddragen till nästippen medan jag ännu gökade runt iklädd bara strumpbyxor, örhängen och behå.

Den buss vi siktat in oss på hade gått fyra minuter för tidigt. Nästa var fyra minuter sen. Därav missade jag bussen från Esboviken till Böle, och fick ta en buss till Esbo centum istället. Där tajmande jag ett tåg riktigt elegant, men så var intercitytåget från Åbo försenat, så mitt punktliga E-tåg fick stå bakom kröken och vänta. Det blev tio minuter sent.

Jag börjar sakta men säkert förstå de familjer som har flera bilar. Det finns gott om dem i Esbo. Jag har inte ens körkort och har envist hållit fast vid att åka kollektivtrafik, också med barnvagnar, matkassar och gymattiraljer. Det är ekologiskt, ekonomiskt och hyvens. Men långsamt.

Fast lika irriterande är det att iaktta ensamma yuppiegubbar som sitter och täpper till ringvägarna under morgonrusningen i sina jättebilar. De kunde gott ta buss, dom. Eller bunta ihop sig fyra gubbs per bil. Och då kanske bussen skulle vara i tid eftersom den inte hamnar i bakhasorna på jätteyuppiebilarna.

Nu ska jag coola ner nerverna med lite Melody Gardot och jobba effektivt som attan.

I dag nådde jag en milstolpe!

I dag blev jag en riktig radioredaktör. Jag blev uppringd av den ökända Esbotanten!

Esbotanten är en dam från Esbo som aldrig presenterar sig, därav smeknamnet. Och tanten är alltid arg. I dag fick jag ta emot skäll för att det spelas så lite orgelmusik i radio, för att "vi över 80" alltid diskrimineras, för att Esbo församling har köpt en för dyr ny orgel, för att det är onödigt att spela Beatles på Vega för ungdomarna har ju sitt Extrem, för att Dan Eskil Jansson är ålänning osv. Jag han börja misstänka att det var Radio Pleppo som busringde.

När tanten ångat på en stund slår hon på luren. Och så sitter man där och undrar vad det riktigt var som hände. Alla mina kolleger har råkat ut för henne.

Esbotanten är fantastisk! Om hon var man och britt skulle hon garanterat ha ett eget radioprogram. Hon kan skälla ut vem som helst och vad som helst.

Ny taktik!

Jag ska byta taktik. När tjockdagar inträffar ska jag inte längre marra, googla LHCF-recept och boka jumpor jag ändå inte hinner gå på. Jag ska istället googla bilder på Christina Hendricks, ni vet Joan i Mad Men. Varför i alla sin dar skulle man banta om man kan se ut på det här viset? Hennes BMI ligger bergis över 25 och det är precis så det ska vara.

Jag blir inspirerad av att det finns en kvinna i Hollywood som är långt från storlek noll och gör ett trademark av det. Snälla Christina, gör inte en Jennifer Hudson. 


Jahapp, jahapp

Så vart det måndag, nytt år och nya raska tag. Förutom det sistnämnda.

Jag har jobbat på Radio Vega sedan jag var 19 år gammal (ganska sjukt om man tänker för mycket på saken). Det innebär att jag i tio år har fått försvara min kanal. Neej, vi har nog annat än Kaffekvarnsmusik. Jo, det finns några enstaka lyssnare under 70.

Men nu, hähä, börjar mina jämnåriga polare inse att de klättrat över kullen. Att det finns program i Radio Vega som intresserar just dem. Och att Vega - herregud! - ibland spelar musik helt i deras smak.

Välkommen, säger jag nonchalant. Jag har väntat på er.

Om en och en halv vecka ska jag sparka igång ett nytt direktsänt program: Nöjesfredag. Och jag hoppas kunna fånga in så många av de nyuppväckta Vegalyssnarna som möjligt. Det ska bli skvaller, gäster, ny musik, rockskola, tävlingar och allt möjligt annat kul. Tror rent av att vi ska försöka få med lite bloggskvaller...

Men först ska jag ha kaffe. Det är trots allt måndag.