Blooood

Julen 2008: Vem åt upp hela julskinkan?

 
För exakt två år sedan var jag supergravid och rejält pissed off. S borde ha kommit ut den 20e december men det behagade hon inte göra, och jag började inse att jag kanske inte alls skulle få fira jul hemma med en färsk bebis.

Jag fick fira jul hemma, dock utan bebis, för på juldagsmorgonen satte värkarna äntligen igång. Och några timmar senare var S ute.

(Alla ni som nu tar sats för att beklaga det här med att ha födelsedag på julen - zip it! Jag har hört det förr! Hade jag kunnat påverka saken hade jag ju nog kakkat ut henne vid nån lämpligare tidpunkt)

Förlossningen gick fort och bra, en perfekt liten tjockis kom farande ut, men sen gick allting fel. Jag slutade inte blöda, jag var helt borta och en operationssal var redan bokad så att man skulle kunna förvissa sig om att ingeting hade blivit kvar där inne. Till sist slutade till all lycka flödet och jag slapp opereras, men vid det laget var mitt hemoglobin 77. Jag fattade inte alls hur svag jag var och tyckte det var lustigt att få åka rullstol från förlossningssalen till bäddavdelningen. Efter T:s förlossning hade jag ju skuttat (nåja, kanske inte riktigt) hur piggt som helst omkring i korridorerna.

Jag var riktigt,riktigt skranglig i flera veckor efteråt. Men ganska fort vände det ändå medan jag låg på BB. Och det berodde på att man pumpade in tre påsar blod i mig (och en påse hemo-hes, det tycker jag fortfarade är jättekomiskt). Blod som någon vänlig människa donerat.

Då bestämde jag mig också för att börja donera blod, varför inte just på julen, som en tradition. Förra julen missade jag detta, för då hade jag just tappat håret och gick på starka medicinkurer.

Men i år ska det ske, bara snuvan ger efter! Bokade just tid här. Och alopecia är inget hinder för blodgivning, det har jag också kollat upp. Pump it out bara!

Alla med! Hjälp någon skrangelpetter att komma på benen igen.

Nu har jag en målsättning med mitt föräldraskap!

Och det är att bli möjligast olika den här gubisen.

 (Bilden kommer från moderaterna.net)

Anders Rosenberg, svensk lokalpolitiker för moderaterna, men numera känd som "Karolinas pappa", curlingförälder supreme. Och ful fisk till på köpet.

Ikväll avgörs SVT:s dokusåppa Ung och bortskämd. Jag är en stor vän av skräp-tv och jag har faktiskt tyckt att serien är underhållande och rent av tankeväckande på sina ställen.

Tio curlingbarn flyttade in i ett hus och skulle klara sig själva. Ett enkelt upplägg, och SVT hade lyckats hitta lagom puckade deltagare som bredde ut sig och inför kamerorna gjorde sig möjligast blåsta. Ingen diskade, ingen bäddade, alla gnällde och var löjliga. Underhållande? Oh ja! Moraliskt? Äh, who cares.

Varje vecka fick ungarnas egna föräldrar se på bildmaterialet och rösta ut den som utvecklats minst, väsnats istället för att skura tuppen eller sminkat sig istället för att dammsuga. Det funkade i början, när det var många föräldrar och många barn. Men när deltagarantalet halverats sket det sig, och det beror nog på gubben ovan. Hans dotter hör definitivt till de mest hjälplösa, ändå är hon nu i final. Daddy dearest måste ha paktat , fuskat eller gjort något annat fuffens, för betydligt duktigare kläppar har tvingats lämna programmet medan lilla Karolina med det långa håret och den såssiaala komppetänsen hänger kvar.

Misslyckat av SVT att inte förutse bristerna i röstningssystemet. Lärde de sig ingenting av Robinson i tiderna? Vi har en pakt, Hildegard, Roxana, Buba och jag.

Hursomhaver, att skämma bort sin unge är en sak. Att fuska för att ge henne framgång är ännu värre. Han gör ju tjejen mera skada än nytta, för om hon nu faktiskt skulle gå och vinna kommer hon att bli en galjonsfigur för misslyckade tv-såpor och tom framgång. Pappa betalar, pappa städar, pappa fuskar, nu drar jag till Rivieran.

Och att inte kunna säga till sitt barn "Nämen du gör ju ingenting! Städa upp efter dig för sjutton! Du kan lacka naglarna efteråt." utan jama på om "Ja, men min tjej medför ju så mycket glädje i huset", hallå! Barn är blobbar med talanger och brister, som förälder måste man hjälpa dem hitta det ena och åtgärda det andra. Att blunda för bristerna är lika illa som att ignorera talangerna.

Jag är riktigt upprymd dock, det är länge sedan jag var engagerad i någon dokusåpa!

Daniel! Daniel! Daniel!

Fortfarande sjuk, uhuu

Jag är hemma i dag också och paradoxalt nog ganska stolt över det. Jag skulle säkert klara av att sitta i mitt arbetsrum på sjunde våningen i det pittoreska Böle och pillra med webb med en bautahög snorfanor vid min sida, men till vilken nytta? Förhoppningsvis är jag okej imorgon istället.

Jag förvärrade dessutom min snuva genom att hysteriskt skotta halva
gården igår - i onödan. Vår bil är på service eftersom vi (ja det var J men eftersom jag inte har körkort och han snällt skjutsar omkring på mig tar jag del i skulden, hence "vi") körde en liten krock häromveckan. Ingenting allvarligt, både vår bil och tanten tantens blev lite småbuckliga, men ingen skadade sig.

När jag och flickorna kom hem från dagis hade kommunens snöplog just plogat Murvägen - och lämnat en enorm snövall på uppfarten till vår tomt. Jag fick kämpa en god stund för att få barnvagnen över vallen, och sen slog det mig att bilen ju skulle fastna i vallen om jag inte skottade bort den. Så in med barnen, av med ytterkläder, på med Disneyfilm och ut i snödrivan med snor-Eva. När vallen var flyttad och jag stolt men utmattat beundrade mitt verk kommer J hem - spankulerade till fots! Bilen blev på verkstaden över natten eftersom någon del saknades, så han hade tagit bussen. Grejt.

För tidigt för en grogg. Får bli te istället.

Livsstilsblogginlägg

Näe hörni, nu håller min röst på att försvinna helt. Gudfadernstön är det bästa jag kan åstadkomma. Hur ska det riktit gå med jobbet? Har en hel del som borde fixas inför julen, men en radioredaktör utan röst är inte mycket att hänga i julgranen. Dessutom måste det vara en jävligt stor och stadig gran om jag ska kunna hänga i den. Ha. Jag forsätter att vara rolig i dag.

Men ja mår någorlunda okej i övrigt så jag har fixat julodis. Bara sådant som skulle hettas upp, vill ju inte bjuda på bacillkarameller.

Får jag lov att presentera, Eva supersega kola! Tror nog min kära far ska gilla dessa, dock får han boka en tandläkartid till mellandagarna för en och annan plomb kan nog slinka ner med dessa.


Jag försökte mig på det där Leilas Roadkillreceptet också men blev kanske inte riktigt så hänförd som jag hoppats. Men det var ganska roligt att stå och klippa ner dumle och marschmallows i en balja. Det tyckte min lovely assistant i Hello Kitty-pyjamas också.




Nu en varm dusch och en präktig grogg. Trött på att vara snuvig.

I dag är man en riktig sexbomb

Jomenvisst. Bildbevis nedan.


Bad hair day står det på mössan. Jag är lite vitsig och självironisk ibland, förstår ni. 

Vaknade med en hals som är ondskefullare är tomten i Rare Exports och ett huvud fyllt med ectoplasma. Inget jobb för mig i dag, jag sitter hemma och möglar. Har i alla fall slagit in några julklappar. De blev skitfula, i synnerhet barnens. Det är svårt att packa in fe-vingar, tårtor av trä och prickiga papperskorgar utan att nånting sticker ut.

Nu finnrexin och mera slöande. Lyckades äntligen igår lokalisera Alex Schulmans nya blogg. Hurra! Länk finns i spalten till höger.

Hahaha

Sitter på jobbet och passar på att röja upp lite i mina mappar på datorn. Hittar denna "lika som bär" som jag gjorde för gamla bloggen i något skede. Den ska jag inte radera utan recycla.

Vem skrämmer er mera? Han till höger eller han till vänster? Mest skrämmande av allt skulle det förstås vara att vakna upp mellan dem...

Godisfabrik

Någon kväll denna vecka ska jag ha godisfabrik, har jag tänkt! Bakade som sagt koksbollar igår men, ähum, de är redan slut. Ingen fara på taket dock, bara att fixa en sats till. Det tar tio minuter om man får bolla ostört.

Skulle vilja testa några nya recept också. Tv-kocken Leila Lindholm har ett recept som heter Rocky Road, och typ varenda svensk bloggare som äger en slickepott verkar ha testat receptet. Alla bedyrar att det blir himmelskt gott och då måste jag ju också testa. Är lite skeptisk, blir det inte för mycket med marchmallows, dumle och nötter? Inget less is more där inte.

Min pappa är allergisk för nästan allt som brukar ingå i julgodis (kokos, choklad, nötter) men gräddkola borde han klara av. Så det ska jag testa.

Och J vill ha tryfflar. Det ska han få också.

Undrar hur många liter grädde och hur många kilo smör jag ska köpa för att få till allt detta...

Helt grym julfiilis!


Så här mysigt har vi det här hemma just nu. Fast jag är lite besviken på att J köpte en gran i helt moderat storlek. Vi skulle ju ha rum för en i storleksklassen Rockefeller Plaza nuförtiden. Nåjo, jag överlever säkert.

Kokobollar har jag klottat ihop också. De blev sinnessjukt goda. 

S går omkring i tomteluva med lurvig kant och vägrar ta av den. Hon titulerar sig själv "Lilla söta tomten".Tror inte att någon har några motargument där.


Hovet bekräftar: Nä, det är bara gas

Apropo putande magar. Det här angår mig egentligen inte det minsta, men jag blir helt bananas i alla fall.

Vickan och Daniel gifte sig i somras. Och de är ju båda 30+ med råga på gubevars, ticktackticktack. Var dröjer tronföljaren, vahvah? Nu gick Victoria på nobelmiddag i vackert draperad klänning som hade lite extra tyg just över magen och då skjuter nyheten ut i världen: "Magen putar! Hon är gravid!"

Det finns ganska många kvinnor i världen som suttit och lipat på toalettgolvet när en oönskad mens satt igång för femtielfte gången. Som hoppfullt stirrar på clearbluestickan tills det börjar flimra i ögonen, men inget plus dyker upp för det. Som ovulerar, skäller ut karln för att han ska på julfest just den kväll han borde vara hemma o befrukta istället, tajmar, kissar i burk, kämpar och försöker få vardagen att löpa på som vanligt i alla fall. Det är gräsligt! Jag har varit där, men jag kom enkelt undan och fick mitt efterlängtade plus efter några månader. Jag minns i alla fall tydligt hur jobbigt det var. Ännu värre är det för dem som får sitt plus men så blir det ingen bebis i alla fall. Det händer också väldigt många.

Fast de flesta slipper i alla fall sådan här skit:


Skäms för helvete skvallerblaskor och spelbolag. Sen när och om det finns något att berätta får vi nog vara med och fjolla om namn (Birger eller Zlatan?) och för-/nackdelar med kejsarsnitt. Lämna Victoria och hennes mage i fred.

Dansande leverpastej

Just det, glömde bort att berätta om min spårvagnsfadäs tidigare i dag. Skulle ta mig in från Böle till Kronohagen i ilfart vid 15-tiden.Tyckte ju att 45 minuter skulle räcka för en dylik färd. Men icke. Det kom inga 23:or och inga 7:or. Jag väntade och väntade vid Böle station och blev allt mer irriterad. Till sist kom spårvagnen. Och det var inte vilken spåra som helst utan fucking kulturratikkan.

Kulturspåran är riktigt fin, med stolar på snedden, små bord och coola foton på väggarna. Men när man har superbrådis skulle man nästan hellre ta en vanlig nedpissad standardskuru. I kulturspårvagnen visas dessutom kotfilmer på små tv-skärmar, så medan vi sniglade fram genom Vallgård snurrade en animation med dansande mat nonstop på skärmarna. Mandariner som gör piruetter, en donut som vältrar sig i rödbetssallad, se där, en korv som tar en svängom med en saltgurka och så helt oväntat kolliderar med en bit leverpastej! Filmen var nån sorts konstupprop för att vi slänger bort så mycket mat, men jag blev bara surare och lite illamaående. Dessutom bytte taklamporna i spårvagnen färg hela tiden och framför mig satt en hänförd tant och ropade "Ååååh, vilken energigivande färg! Nämen känn så mycket styrka den ger". Javisst, jag kände också av en rosenrasanderöda kulörens effekt.

Usch vad tråkig och ogin jag är, egentligen tycke jag ju att det är skoj med projekt som dessa. Men inte när man har bråttom. Och det har jag alltid numera. Nåväl, jag lugnade ner mig och slapp illamående lagom till klockan 17 då vi käkade middag på en av mina favoritrestauranger. Benjam's i Tölö. De håller stilen och har gjort det i åtminstone 12 år. Maten är alltid lika smarrig, inredningen är alltid lika ryslig och restaurangen alltid smockfull. Och stora portioner! Härligt.

Kultiverade mamman och bildade barnet

 (Bild www.oppera.fi)


Godafton och hälsningar från Nationaloperan, där jag ikväll såg Nötknäpparen i sällskap med min hyperkulturella dotter T och mina någorlunda rumsrena föräldrar. Hon var duktig och ganska tyst under hela första akten, gillade snöflingorna och drack världsvant en trip i pausen.

Under andra akten blev det lite tradigt. En dagisunge ser ju folk som pomppar och skuttar dagatna i ända så hon orkar kanske inte hålla entusiasmen för hoppeskutt på någon högre nivå trots att den som far omkring på scenen är ett artistlån från marinskijbaletten.

"Mamma, är prinsessan en snöflinga?"
"Mamma, jag har klippt snöflingor på dagis."
"Mamma jag prutta men bara lite"
"Mamma, det här är nog ganska lång teater för mig"
viskade hon allt mer otåligt. Sen tog hon en powernap under Blommornas vals och orkade se finalen med ena ögat. Inte så illa för en fyraåring.

Själv lipade jag som en idiot under pas de deuxen på slutet. Jag är tydligen en sucker för män i trikåer.



God mat

Igår var jag på gravöl med Sissiredaktionen. Programmet slutar ju vid årsskiftet så vi som varit involverade åt middag på restaurang Aito och försökte vara glada fast det ju var rätt sorgligt.. Maten var god, men jag är en ovan bloggare och glömde alldeles att fota min portion! Inga problem dock, jag kan ju måla den i paint. Det här är min laxpastrami. Mums filibabba.


Portionerna var dock inte så värst stora så det blev en nattsmörgås när jag kom hem.

Vad är förresten grejen med er som jublar över små restaurangportioner? Ååh, det var gott men alldeles för mycket, hävdar en del och klappar sig dramatiskt på den platta lilla magen som tydligen blivit så full, så full av två bitar sparris och en skiva parmaskinka. Vad är problemet? Man kan väl i all sin dar bara sluta äta när man blir mätt? Hur kan en matportion vara för stor? Mystiska männsikor.


När minoriteterna tog över lekrummet

Vi tillbringade natten i Tammerfors, eftersom vi åt en tidig julmiddag med J:s pappa, hans flickvän och hennes familj. Det var riktigt trevligt. Men vi råkade också ut för en mindre trevlig incident i hotellets lekrum, dit vi turvis flydde med barnen eftersom servicen i hotellrestaurangen var av fartnivån escargot.

Först var våra barn (T, S och deras kusin A) de enda i rummet, sen kom det några till. Tre stycken romska ungar i åldern 3,4,6 skulle jag tippa. M, K och D. De presenterade sig artigt. Det var ganska vilda barn, och pratsamma som bara den. D som var äldst intervjuade mig om både det ena och det andra: var det turkiska vi pratade, vad hette jag, varför hade jag klänning, var det för att jag försökte vara vacker osv. Jag tyckte hon var festlig och vi pladdrade på tills våra huvudrätter kom och vi gick för att äta.

Nästa gång vi gick till lekrummet märkte jag en liten skylt där man uppmanades be receptionisten om hjälp om man ville se på film. Det ville T, så receptionisten kom och började lägga på en Tingeling-dvd. T, S, A och deras nya romska polare klängde förstås intresserat på honom eftersom dvd-spelaren var dold i ett intressant lönnfack. "Vänta ni på utsidan" ryter plötsligt respan till rombarnen. Jag blev helt paff och ganska förbannad men istället för att börja läxa upp honom inför barnen tjöt jag ett fejkentusiastiskt "Ååååh, nu ska vi alla se på Tingeling som heter Helinäkeiju på finska, alla tillsammans, nu sätter vi oss bla bla blaaa!"

Fattar inte vad receptionisten hade för problem. Det är möjligt att barnens föräldrar inte direkt var kunder på hotellet för de satt i receptionen och väntade, de hade säkert stämt träff med nån. Men so what!!! Om det finns ett lekrum ska väl alla barn få vara där, jag skulle inte heller tveka att låta mina ungar rumstera i ett scandiclekrum för att fördriva tiden, även om vi inte bodde på hotellet.

Efter en stund kom efterrätterna så vi lämnade rummet igen. När vi kom tillbaka var barnen på väg hem och det högg ärligt talat till i mig när D, ungefär 6 år, allvarligt sa till mig "Nå nu ska vi åka, så nu stör vi er inte längre."

"Varför skulle ni störa oss?" utbrast jag.
"Nå, vi har råddat så mycket" (det var iofs sant, de hade lagat lekmat av papperslappar. Skull säkert ta hela fem sekunder för receptionisten att dammsuga golvet)
"Jag tycker man ska få rådda i lekrum" sa jag.

I det här skedet kolliderade S och K så S drattade omkull. Det var ett misstag och lille K bad genast om ursäkt.

"Mun veli on niin väkivaltainen" förklarade D allvarligt.

Sen skildes vi åt (D hade snappat upp en massa svenska ord under vår korta bekantskap så hon sa "Mä sanon nyt hej, ja se on sit hej ruotsiksi!"), jag och pappan nickade nu hastigt åt varandra som man nu gör med främmande föräldrar i lekparker och sånt. Han verkade vänlig och glad. Mamman såg trött ut och släpade omkring på ytterligare en unge, kanske 1 år gammal. Och jag kunde inte låta bli att tänka hur ofattbart ont det skulle göra om nån jävla receptionist skulle säga till mina barn att de inte var lika välkomna i lekrummet som andra barn. Och anklaga dem för att ha stökat till onödigt mycket när de har lekt. Jag skulle bli väkivaltainen jag med.

Nu kom finalen. När romerna hade lämnat hotellet kröp några finlänska familjer fram. De hade suttit i receptionen och väntat på att romerna skulle sticka! Två små blondiner med Hello Kitty-klänning skulle äntligen få tillträde till lekrummet, men nej. Deras pappa tittade föraktfullt på röran och papperslapparna och sa "Nej, det här är helt för smutsigt, vi går upp till rummet" Och så gick de! Flickorna protesterade högljutt och tyckte inte alls att det var smutsigt, för det var det ju inte! Men pappan och mamma vägrade, de små blondinerna skulle minsann lära sig se skillnad på rådd och smuts. Och skillnaden ligger då tydligen i upphovsmannen, inte slutreslutatet.

Jag vill på inga sätt glorifiera mig själv i den här situationen, för medan jag och D pladdrade på slog det mig att det med stor sannolikhet var första gången jag förde ett längre samtal med en romsk person.

Men den här föräldrastyrda segrereringen i lekrummet på ett f*cking Scandichotell gjorde mig så oerhört beklämd. Äckligt, vidrigt och hemskt. Samtidigt en sund påminnelse om att vi finlandssvenskar trots allt nog inte är en hemskt illa behandlad minoritet. Våra problem är ju i en helt annan dimension, det går inte ens att jämföra.

Inte är det ju undra på att K blir väkivaltainen heller om han från 4 års ålder behandlas på detta sätt av vilt främmande människor.

Fy fan. Det var gulliga och roliga ungar. Hoppas att de står ut, växer upp glada och nöjda och att  Finland ser helt annat ut vid det laget T och D tar sina egna barn till lekrummet.

Så här tänker jag se ut ikväll

Men se! Någon har målat ett porträtt av Eva ett vanligt veckoslut. Ingen peruk, rödvinsglaset i högsta hugg, ögonen i kors. Och eftersom alla i familjen är snuviga just nu ska det säkert ordna sig med lite grönt slime på skulten också.

Detta konstverk hänger som bäst i en av våra personalrestauranger på Yle. Det är nån Dali-inspirerad filur vid namn Lasse Berglind som ställer ut i hopp om att någon konstintresserad Yleit ska ha en tom vardagsrumsvägg och en full plånbok.

Baksidan, baksidan

Jo, det är baksidan som räknas. Och just nu känns det som om jag skulle behöva dubbla måttband för att beräkna omfånget på min egen baksida. Ungefär så här känner jag mig.

Jag kom så hurtigt igång med joggande i somras och skrämde på kuppen slag på både vänner, make och mig själv där jag for fram med friska rosor på kinderna och Suede i iPodden. Men inte tusan går det ju att jogga i den här terrängen!  Ja jaaa, jag vet att Tajta mamman kan, men inte jag.

Och sen kom en magbobba, en ondskefull hals, femtielva julfester och en massa annat trassel in i bilden. Och nu är jag ett berg. En hösäck. En stor grå knölig oformlig massa.

En del människor hinner gå på gym. Jag tror de har en sådan där klocka som Hermione hade, så att hon kunde skriva uppsatser om häxbrygder och gå på seminarium om magiska kreatur samtidigt.  Jag är redan nu försenad vart jag än beger mig. Sist på jobbet om morgnarna, sist på dagis på eftermiddagarna - slappa kollegan och dåliga mamman. Ynk.

Kära julgubben. Vill ha en Hermioneklocka. Och en näpen liten ändalykt. Och en au pair. Beder vänligen, Eva Frantz, Kitteldalen, Esbo.