Bara påssoppa och ingen whisky gör Eva till en tråkig flicka

Jag vet. Jag är en levande kliché. Jag inledde år 2018 med att

a) rensa upp i min garderob

b) inleda ett viktminskningsprojekt. 

Kalla mig gärna spännande, påhittig och unik. Eller låt bli. 

Nåjo, det var bra att röja upp i skrubben. Nu hänger där nästan bara grejer som jag använder. Samt en svart kavaj från Daisy Grace som inte sitter alls på mig men som jag inte kan returnera. Storleken var rätt men passformen helt fel. 

Tyvärr tog min rensningsiver slut ganska raskt, hade gärna fått sitta kvar så jag kommit mig för att organisera några andra farozoner i hemmet. Men det får bli en annan gång. En annan nyårsdag, mayhaps. 

Men ja. Kroppen. Kosten. Alkoholen. Rocky roaden. Vågen. Förutsägbarheten. Upprepningen. 

Jag vill inte vara en av bloggarna som skryter med mirakeldieter och ökar på bantningshetsen och det kollektiva dåliga samvetet. Därför kommer jag inte att skriva ett pip om vad min målvikt är, vad jag väger nu etc. Jag kommer inte att publicera före och efter-bilder heller (oooh - från blek och dallrig till blek och dallrig fast lite mindre).

Men vad är vettigare? Att banta lite i smyg? Lägga ut bilder på frukostar med gräddig latte och smördrypande fattiga riddare fast jag egentligen äter Varma koppen, typ?  Det är ju bara lögn och båg.

Att inte tangera ämnet alls utan låta det vara min ensak? Jo, det är förstås ett ganska bra alternativ. Så gör människor med integritet.

Men å andra sidan, var ska man få gnälla och åbäka sig om inte i sin egen blogg?

Så here goes: jag är huuuuungriiiiiig!!!!

Inne på dag två av kosthållning med extremt få kilokalorier. Senast i övermorgon kommer ketosen igång och då är jag inte hungrig längre. Men de här första dagarna är en kamp. Jag kunde ledigt skriva sju böcker om min kamp och inte bara sex stycken som förriga pojken.  

Men nu kör jag på. Det blir ett ganska raskt program den här gången. Pulver och skit, ingen sprit, i cirka två månader. Sedan har jag förhoppningsvis landat på min trivselvikt (vilket vidrigt prutthurtigt och medelålders ord). 

Det enda som är bra med att leva på 600 kilokalorier per dag är att man i princip inte får träna, mera än promenera lite försiktigt. Så slipper i alla fall ha dåligt samvete över den biten. 

En annan positiv grej är att jag har gjort det här förr så jag vet vad jag har att vänta. Följde samma metod när jag arbetade bort en ansenlig del av mig själv hösten 2016. Jag har inte fått tillbaka så galet många kilon ännu, men ser en utveckling i helt fel riktning och vill bromsa den.

Och så vill jag vara snygg, förstås. Varför knussla med den biten, egentligen? Jag har en snyggvikt och befinner mig nu några kilo ifrån. Och om snyggvikt råkar sammanfalla tidsmässigt med tv-inspelning är det ju bra. (Om icke går det iofs också bra, ty Gud har skapat Spanx.)

Det mest enerverande är egentligen att det känns så passé att hålla på så här. Jag vill också vara en Stina Wollter som lärt sig älska sina dallriga bitar och vågar slow motion-hoppa trampolin på Instagram! Det är så coolt! Och hon har får slita hårt och ta mycket skit för att komma dit. Jag hyllar henne och alla andra som skiter i snyggvikt, trivselvikt, övervikt och ozonskikt och ägnar sig och roligare grejer. 

Kanske jag också lyckas en dag. Men i väntan på det kör vi en mumsig påssoppa. Mmmm. 

Schköll Miss Sophie!  

It's beginning to look a lot like identitetskris

Nu börjar vi närma oss tiden på året då många summerar sina år i bloggar och kanske knattrar ihop en liten lista på förhoppningar och mål för det kommande året. Det brukar jag också göra. 

Men i år får jag inte riktigt till det. Vad ska jag säga om 2017? Det var ett år med både fyrverkerier och käftsmällar. Det är en ganska sliten Eva som hasar sig mot årsskiftet.

Men okej, resorna kommer jag att minnas! Herregud så många jag hann med, till märkliga och underbara ställen dessutom! Ukraina, Japan, Hapsal etc. 

Jag gav ut min andra bok och det var både fantastiskt och hemskt. För så är det. 

På jobbet var året riktigt vidrigt. Samarbetsförhandlingarna sög den sista musten ur mig och fast jag fick behålla jobbet har jag inte riktigt landat i de nya systemen ännu. Har tappat en stor del av självförtroendet och mojon på vägen.

Och jag drabbades ju som jag berättat om tidigare av en depression. Det är förstås det som lägger ett filter på allting. Inte ett snyggt insta-filter, utan mera ett sådant där klibbigt lager som bildas på en köksfläkt. Som gör en avtrubbad också då man borde vara utom sig av glädje. 

Det är väl därför jag känner mig lite kluven inför 2018. Vad ska hända nu då? 

I början av året ska jag i alla fall skriva en grej för Radioteatern! Är frikopplad från mina vanliga arbetsuppgifter och får alltså sitta och hitta på saker på arbetstid! Det är ju helknasigt. Hoppas bara jag inte gör alla gruvligt besvikna.

Eurovisionsbevakningen och De Eurovisa ska bli av igen! Det är skoj! 

Hallonbacken ska antagligen ges ut i höst (har inte skrivit på kontraktet ännu). Det skrämmer skiten ur mig, för nu klafsar jag in i okänt territorium. Börjar ju ha lite pejl på deckar-världen, men barnböcker är något helt nytt. Men det ska bli intressant och jag tycker själv att boken är väldigt bra. 

Och jo. Jag borde hinna skriva en Anna Glad till hösten.

Tydligen är det viktigt att delar i en deckarserie utkommer i rask takt, annars blir man bortglömd på vägen (inte i Svenskfinland kanske men på finskt håll). Och det är bråttom. Mässprogram ska planeras, översättare bokas, marknadsföring struktureras. Blir det någon bok?

Det är ganska angstigt. Jag har idéerna, jag har min hjältinna och jag har 120 sidor text som jag skrev ihop i början av hösten. Men det är mycket kvar att göra och tiden räcker inte till. Inte pengarna heller. Och definitivt inte orken. Så känns det i alla fall just nu, när mörkret är som tätast och julen står för dörren. Jag skulle behöva några lediga månader för att lyckas, och för att fixa det ett fläskigt stipendium eller dylikt. Och att gå och vänta på stipendiebesked och gång på gång bli besviken när det väl kommer, det är rätt jobbigt i längden. Det blir en kontinuerlig "upp som en sol, ner som en pannkaka"-rörelse av det hela.

På mitt förlag är de tydliga med att jag inte ska känna mig pressad och att de inte blir sura om jag behöver mera tid på mig. Men jag känner ju pressen ändå, främst av mig själv. Missar jag tåget nu om jag är för trög med skrivandet? Sumpar jag en chans som aldrig kommer tillbaka? 

Jag har fått frågan otaliga gånger i år, av journalistkolleger, författarkolleger, i intervjuer, av vänner: ska du vara författare eller journalist? 

Och jag har svarat att jag gärna vill vara båda! Att jag tycker de olika yrkena göder varandra. Att jag inte skulle kunna välja.

Men att jobba heltid och skriva en deckare om året, det går bara inte.

Tiden räcker inte till. Och framför allt: jag räcker inte till.

Jag inser att 2018 kan bli året då jag måste välja mellan Anna Glad och Yle. Jag kommer alltså att förlora en bit av mig själv hur jag än gör. 

Oj det blev dystert. Jag fattar att det här kan te sig som rena rama lyxproblemet, aww stackars lilla mediekvinnan, kanske barnen i Afrika kan ordna en insamling och hjälpa henne.

Men också lyxiga bekymmer kan vara tunga när man är livrädd för att bli besviken på sig själv.

Men nu tar jag jul-timeout i grubblet, tänder några ljus och skriver klart de sista artiklarna på to do-listan inför helgen. Ikväll ska jag dricka glögg. 

Juluppladdning i London (och på Hogwarts)

Hemma igen efter en härlig helg i staden jag aldrig tröttnar på. Någon gång vill jag bo i London! Om jag vann på lotto (ähum, ifall jag actually lottade) skulle jag skaffa en käck liten lägenhet någonstans i London så jag kunde flyga över lite då och då, gå på teater, testa nya restauranger och traska omkring. 

Carnaby street i julskrud. Tips: varje morgon när leksaksvaruhuset Hamleys öppnar är det ett himla hålligång på Regent Street. Personalen tjoar och spexar, det är fejksnö och såpbubblor och en stor teddybjörn som ringer i en klocka. Urlarvigt men jättekul!

Solen sken över drottning V och mig! 

Äntligen! Diana-utställningen på Kensington palace! Mindre än jag tänkt mig men definitivt sevärd. Min favorit var "dansa med Travolta"-klänningen.

Vi hyrde en lustig liten lägenhet i Fitzrovia. Det går ju inte att bo billigt i London men det här blev aningen förmånligare för ett sällskap som vårt, med tre vuxna och två barn. 

På Winter wonderland i Hyde park. Körv. 

Höjdpunkten enligt barnen (och kanske mig också). Ett återbesök på Warner Bros. Studios, där Harry Potter-filmerna spelades in. Vi besökte stället för några år sedan men den här gången var det julpyntat! Dessutom hade både Hogwartsexpressen och The forbidden forest dykt upp sedan sist så det kändes inte alls som en upprepning. Det är nog bara ett så himla kul ställe!

Julbulle på Krispy Kreme och en sväng på London Transport Museum! Också fint, men vi fick lite bråttom till flyget. Hade gärna drällt kvar bland gamla posters och bussar lite längre, men det får bli en annan gång.  

I dag knuffade jag bort den kliande farbrorn

Han ser ut som en helt vanlig liten farbror. Tunnhårig, lite rödlätt hy, bryn jacka, blå brallor. Jag tror jag är aningen längre än han. Antagligen starkare också. 

Jag och gubben har ibland samma tidtabell, så det händer att han stiger på den buss jag redan sitter på. Det här är en buss som ofta är halvtom, så sätet bredvid mig brukar vara ledigt. 

Där vill gubben sitta. Och när han gjort det bekvämt för sig sätter han igång. Han kliar sig, han krafsar, han låtsas leta efter någonting djupt ner i fickorna på de blå byxorna, han pillar loss små skinnflagor från sina händer och buffar till mig gång på gång. I sidan, på benen, på armarna, buff buff, pet pet.

Så här håller han på de 25 minuterna det tar att åka in till centrum. 25 minuter som är väldigt obekväma för mig. 25 minuter som jag vanligtvis brukar ägna åt att svara på e-post, läsa nyhetssajter, kolla sociala medier eller bara ha lite tid för mig själv. Det är 25 viktiga minuter för mig, och de dagar gubben sitter bredvid mig förstör han dem.

Ibland försöker han prata också. Ganska jobbiga politiska åsikter med en gnutta rasism. De första gångerna var jag artig och svarade, tänkte att det var synd om honom om hade sådan klåda. Andra gånger har jag låtsats lyssna på podcast eller sova. Men då petar han bara ännu mera på sig själv. Jag har testat att vara direkt otrevlig också, vara en sådan person man verkligen inte vill sitta bredvid på bussen. Men han vill sitta bredvid mig ändå, också när bussen är tom.  

Imorse händer det igen. Jag sitter och skriver på min telefon och märker inte att han stiger på. Jag har väskan bredvid mig och reagerar först på hans lukt. Han luktar "liten farbror som inte tvättar sig så ofta och har samma kläder varje dag". Sekunden därpå dimper han belåtet ner på sätet, min fina väska blir platt. 

Och nu händer någonting ovanligt. Jag blir så fruktansvärt arg. Jag tar spjärn mot fönstret och knuffar hårt till gubben medan jag ryter "Där sätter du dig inte" med samma kraft som Gandalf när han förbjöd balroggen att ta sig över bron. 

Gubben blir förstås helt perplex och kravlar upp sig på en ledig bänk på andra sidan gången. 

De andra i bussen är säkert häpna. Vilken otrevlig kvinna, kräver att ha hela bänken för sig själv och knuffar till en gammal man. 

Men jag bryr mig inte. Jag åker buss för att ta mig till jobbet. Inte för att agera portabel sexleksak för en perverterad atopiker. 

Det är antagligen #metoo-energin som bubblade upp inom mig. Jag är tacksam. Det kändes fruktansvärt befriande att ignorera att min väluppfostrade och snälla sida pep "men tänk om du har missförstått och han inte menar något illa" och bara säga ifrån. 

Det enda jag grämer mig över är att metoo inte hade skett är jag var 15. Det finns så många gubbar jag önskar att jag hade knuffat, men jag vågade inte. 

De Eurovisa återvänder 2018

Det är ett halvår kvar till Eurovisionen 2018, men redan nu börjar det hända grejer. 

På tisdag kommer UMK-redaktionen att komma med en del avslöjanden om nästa års tävling. Spännande saker i görningen, kan jag intyga! 

Men det jag personligen tjoar högst över är att det nu är klart att det blir en sjunde säsong av De Eurovisa! Så kul! Jag trodde ju aldrig att vi ens skulle få göra en enda säsong, så att nu få göra ytterligare en känns ju helt fabulous! 

Jag är med som programledare, Pöll-Johan är ständig gäst. Resten är ännu öppet. Men fasiken, jag ser redan fram emot detta! 

Om bokmässan och det där med att kallas deckardrottning

Herregud vilken rumba! Dagarna racerstapplar förbi som en girig zombie-mob i Walking Dead. Jag hinner inte alls med. Jag är lill-zombien längst bak i mobben som tånttar iväg i fel riktning. Känns det som.

Kom inte ens för mig att blogga inför bokmässan och nu var den över redan. 

Allt gick bra, till och med framträdandena på finska. Jag känner mig oerhört hämmad när jag inte kan pladdra fritt. Jag är inte alls lika ledig, spontan och bekväm på finska. Men jag kanske kan bli det i framtiden om jag kämpar på.  

Här några blandade mässbilder som jag snott  från olika håll. Det roligaste med mässan är att man får träffa folk och lära känna nya människor. Känns tidvis lite som en årlig klassträff. 

Får ofta frågan hur jag förhåller mig till titeln deckardrottning. Svaret är att jag aldrig skulle täckas kalla mig det själv, men vill nu någon annan breda på lite i marknadsföringssyfte är det väl inte underligare än att säga succéroman, stjärnskott, otroligt efterlängtad, storsäljare eller dylikt. Klart att förlag och bokhandlar överdriver lite ibland.

Ändå var det några (främst äldre kvinnor) som passade på att underrätta mig om att jag nu minsann inte är någon deckardrottning och att det är absurt att kalla mig så.

Så då vet jag det. Tack för upplysningen. 

Fuck it. Jag är visst en deckardrottning nu när jag tänker efter. En mycket liten en. Men tuff. 

Jag är liksom i Tokyo!

Nåja alla barn, här kommer ett tips från tant Eva: häng inte läpp om bröllopsresan inte blir av måndagen efter vigseln.

Det går lika bra att ta den i ett senare skede. Till exempel när tio år gått sedan man tågade fram längs altargången.

Så här är vi nu. I Tokyo. Hur absurt? 

Det är toppen! Maten är suverän, tunnelbanan punktlig och toaletterna tvättar rumpan på en. 

Vi har inte råkat på en enda ovänlig människa så här långt. Och efter att ha känt mig minst sagt förvirrad det första dygnet (på platser där det inte finns engelska skyltar är man ju liksom analfabet) har jag börjat ha nån sorts koll. 

Vid Kabukiza-teatern.

Röd bro i botaniska trädgården.

Kväll vis Senso-ji-helgedomen. Så magiskt fint ställe! 

Yeah! Öltasting på Asahi. 

International Forum.  Galet ställe, framtidsarkitektur och massvis med affärsmän som myllrar omkring tio våningar under en. Som att stå och stirra på en myrstack.

Kejserliga palatsets trädgårdar.  

Vädret har vi som synes inte haft någon större tur med, men det kanske tar sig.  

Imorgon åker vi till Kyoto!  

Nej jag behöver inte ständig bekräftelse för att existera

Fredag. Den första veckan tillbaka på arbetet  är snart avklarad.

Det blev en rätt trasslig början på jobbhösten. Jag kom tillbaka till en arbetsplats som organiserats om grundligt medan jag var borta. Inget konstigt med det, jag har varit med om det här många gånger förr och efter en samarbetsförhandling är ju ingenting sig riktigt likt. Det är alltid lika svårt att hitta sin egna yrkesidentitet.  

Jag ska inte bli detaljerad här. Det blir nog bra efter ett tag.

Ska istället ta upp en kommentar som jag ofta får i situationer då jag försöker komma fram till vad jag ska göra med min karriär.

"Ja du är ju en sådan som vill ha mycket bekräftelse." 

Jag ska försöka anamma salig Magdalena Ribbings approach och framledes bemöta kommentaren med ett "Jaså det säger du. Vad menar du med det då?"

Jag tror att vi alla är sådana som vill ha bekräftelse! Viljan att bli sedd har väl inte uppstått i samband med Instagramgenerationen!

Den som har arbetat hårt med någonting vill givetvis höra ett "wow, bra jobbat!" Torde väl gälla alla branscher.  

Jag får för mig att de som påstår att jag vill ha bekräftelse syftar på just likes på sociala medier, komplimanger för utseende och hejarop.  

Sådana ska inte heller föraktas. Men inte är de min drivkraft, inte.

Det finns bara en person jag vill bli bekräftad av varje dag. Mig själv.  

Arbetsdagar då jag inte åstadkommit någonting påtagligt mår jag piss. Om jag inte ens får ha en viss känsla av att jag varit duktig tär det på mig. Fastän ingen chef eller kollega skulle ha kommit på tanken att titta snett på den odugliga Eva Frantz späker jag mig själv.

Är det vettigt? Absolut inte! Alla måste ju få ha dagar då det gör trögt på jobbet, på långsikt vägs de ju upp av dagar då man är en sjujädrans effektivitetsmaskin.  Det är mycket vettigare att vara lite bjussig, ge sig själv en klapp på axeln och säga "nåja, du var inte på topp i dag, men du tar igen det. Fancy a drink?"

Bekräftelse från andra? Jo tack, gärna. Men jag klarar mig också utan. 

Det här är mina fina nya skor. Roligt om ni gillar dem. Men jag köpte dem inte för att mina fossingat skulle bekräftas. 

Sex eller bajs? Vad skulle vara värre att göra på tv?

En ny säsong av Paradise Hotel Sverige är i full gång och jag har som vanligt fastnat. För det är underhållande och kul. Och så får man kännas sig smart också. Gammal, men smart. 

En jämnårig kompis som råkat se något enstaka avsnitt var lite konfunderad över att deltagarna så oblygt har sex på tv nuförtiden. I realitysåpans barndom blev det ju stort hallå om sådant hände, de första säsongerna av brittiska Big Brother var ju snarare ett psykologiskt test än en sup-fest. Men numera guppas det rätt muntert under de tunna täckena på paradishotellet på kullens topp. Kanske extra mycket i den här säsongen. 

Jag undrar om det här är något av en generationsfråga. Kanske vi gamla generation X-are är lite mera privata på den punkten. Våra föräldrar var unga då den sexuella revolutionen dundrade igång, men vi kanske sparkade bakut på blev lite ny-kyska. Tyckte det var genant med hippieföräldrar som gärna gick omkring nakna i hemmet. Och det är obehagligt att medge, men i min generation har vi varit rätt duktiga på att dela ut slamp-stämplar bland i synnerhet våra medsystrar. 

Det gör inte tjugoåringarna på Paradise Hotel. Givetvis blir de svartsjuka på varandra mellan varven, men så där allmänt känns det som att tjejer och killar får vara lika promiskuösa utan att det är någon grej med det. Bra där. Göka på. 

Om jag ska vara ärlig blir jag mera obekväm av någonting annat de har för sig på hotellet.

De stackars barnen har inga toalettdörrar!

De sitter där och krystar framför kameran, med tarmar som puttrar av starksprit och mexikansk mat. Och avsaknaden av dörrar gör ju att det ses som helt accepterat för någon annan deltagare att traska in (Tja, bror!) mitt i sessionen, slå sig ner på badkarskanten och snacka taktik. Och någonstans sitter ju en klippare som kommer att se precis allt, pixla det som pixlas bör och uppmärksamt lyssna på toalettsnacket för att avgöra om dialogen ska komma med i själva programmer eller läggas ut som exklusivt webbklipp för hardcore-fansen. 

Nu känns det som högst osannolikt att någon skulle vilja se hur jag vare sig har sex eller skiter på tv. Men om jag var tvungen att välja skulle jag faktiskt välja sex! För då kan man ju ens gömma sig under ett lakan. Den kan man väl iofs göra när man sitter på tronen också, men lite egendomligt skulle det se ut. 

Och det är ju i sig lite konstigt. För att skita gör ju precis alla människor i hela världen, det går inte att nämna en mera naturlig aktivitet. Skumpigt orangutangsex a la Paradise hotel tror jag betydligt färre ägnar sig år. Ändå är toaletten på något sätt den sista intregritetsbastionen. 

Vad säger du? Om du var tvungen att välja någondera, skulle du göka eller skita på tv? 

Femtielva nyanser av sunk (fast på tv var jag riktigt piffig)

Urgh. Inte direkt en kanonmorgon i dag. Känner mig riktigt plufsig och sliten. Så brukar det bli när jag flängt omkring väldigt mycket och tappat rutinerna. 

Början på veckan var rolig men ganska pirrig. Jag har åkt omkring på en miniturné i skolor och pratat om deckare och författarskap. I måndags åkte jag till Kotka, därifrån ända till Björneborg, sedan till Tammerfors och igår kom jag hem igen.  

Var riktigt nervös på förhand. Skolelever är ju en mycket uppriktig publik. Är det ointressant så kanske de trillar av stolen och somnar. Men det var faktiskt kul, alla elever var snälla, till och med de mest lättdistraherade gav mig en chans.

För mig räcker det mer än väl att en eller två i varje grupp på riktigt tycker att det som sägs är spännande. När jag gick i skola och någon författare besökte oss (minns åtminstone Kjell Westö och Marianne Backlén) var jag den som satt som ett tänt ljus och lyssnade. Jag tappade koncentrationen i andra sammanhang istället. 

Så tusen tack till elever och lärare i spåkö-skolorna! Jag gör gärna flera skolbesök nu när jag vågat testa. 

I måndags var jag ju dessutom gäst i Efter nio (fast det spelades in förra veckan). Jag babblade på om ditt och datt, men klipparna hade på något magiskt lyckats editera det hela så det nästan verkade genomtänkt. 

Att jag nu sedan fick en så här fräsig presentation är egentligen Anne och Hannahs förtjänst. Kolla in klippet så ser du hur. 

Men i dag är jag som sagt sunkigheten själv. Måste få tillbaka träningsinspirationen, har knappt rört en fena de senaste veckorna. Men jag vet inte riktigt vad jag ska satsa på. Min älskade yogastudio har flyttat så dit kommer jag inte att lyckas ta mig lika ofta som förr. Att springa är tråkigt. Gym är för dyrt. Bläääh.

Synd att man inte bygger muskler genom att hitta på ursäkter. Då skulle jag vara PH-Hermansson vid det här laget. 

. 

Deckarfestival, battle, hålligång och plingeplong

Ojoj. Tänk att det bara är en ynka vecka sedan jag gladlynt slappade omkring i underbara Hapsal. Det var verkligen en toppenresa. Päronmarängpajerna! De fina husen! Vita damen i borgruinen! 

Och eftersom jag befann mig på en badort passade jag på att bada lite också. Speciellt varmt var det ju inte, men vi kan ju säga att omgivningen kompenserade. 

Hann kila in i domkyrkan inne i borgruinen också den allra sista dagen. 

Sedan var det dags att åka hem. Men jag kommer att återvända, lita på det! 

Väl hemma igen var det slut på lugnet. I lördags var det Deckarfestival på Pörssi här i Helsingfors.  

Det var första gången jag skulle sitta med i en panel och prata deckare på finska. Ibland är jag ungefär lika begåvad på finska som PH-Mos är på engelska, men jag tror jag klarade mig med hedern i behåll. 

Så fick jag ju hänga med kändisar också. Här Leena Lehtolainen, en livs levande deckardrottning. Drinken heter Sininen Huvila. 

(Fotona knäppte Johanna på Kustantamo S&S. )

När jag var liten bytte vi klistermärken. Numera byter jag böcker! Med Mikko Porvari blev det ett väldigt bra byte, fick två tjocka böcker för min tunna. Det enda problemet är att jag numera knappt ser mitt nattduksbord eftersom det ligger så mycket böcker jag vill läsa på det...

Igår var det dags för nästa galej. Deckar-battle på Akademiska bokhandeln. Max Seeck hann jag växla några ord med redan på lördagens festival, så hädanefter kan vi låtsas att vi är gamla bekanta. Har inte haft möjligheten att läsa hans böcker ännu, men jag anar att det här kommer att bli en av Finlands riktiga crime-exporter. Böckerna har redan översatts till flera språk och Max pynjar på med hemlighetsfulla manuskript... Och så är han bustrevlig också, till råga på allt. 

(Fotograf: Mamma)

Och jestas, Emelie Schepp! Det mest säljande deckardrottningen i Sverige just nu. Hon tröttnade på att vänta på svar från den stora förlagen och började ge ut sina böcker själv istället. Det är mången svensk förlagschef som gnisslar tänder i dag...

Sådana erfarenheter är ju otroligt inspirerande! Att bara våga lita på sig själv och det man skrivit, våga ta risken och köra hårt. Emelie hade ändå i färskt minne hur det vara att signera böcker när köerna till Läckberg ringlade runt kvarteret medan de som vågade sig fram till Emelies signeringsbord främst ville veta på vilken hylla ketchupen fanns. Nå, det kommer hon knappast att uppleva på nytt. 

Tanken var väl att vi skulle prata svenska och finska och översättas lite an efter, men det slutade med att vi nästan bara talade engelska. Det gick också bra. Fast jag som var den enda som varvade alla tre språk visste till sist inte riktigt vilket språk jag svamlat på.  

Efteråt blev det ännu ett las vin med några bokbloggare, bland annat Boktok73 som skrivit så bjussiga saker om mig! Tiia hann redan blogga om mötet och lägga ut några snygga bilder.

Överlag är jag riktigt nöjd. Det känns fint att ha kommit igång med att marknadsföra nya boken. Jag kan ibland känna mig väldigt asocial och dra mig för att strutta runt på mässor och jippon, men oftast är det väldigt trevligt när jag väl kommit iväg. 

I dag har jag inte gjort någonting vettigt på hela dagen. Förutom ätit bondost och binge-tittat på reality-tv. Men vi kan kalla det research. 

Måste deckarförfattare vara entertainers också?

Näst sista dagen i Hapsal. Jag försöker nu samla krafter och mental styrka inför några evenemang jag ska delta i den närmaste tiden. Evenemang där jag ska tala finska dessutom! 

Min finska är väldigt varierande. Ibland pladdrar jag på så jag själv häpnar över alla fina uttryck som plötsligt flödar ur min finlandssvenska käft. Andra gånger får jag total tunghäfta och pratar sådan rotvälska att samtalspartnern hjälpsamt slår om till engelska. Och det är omöjligt att på förhand veta en hurudan dag det kommer at vara.

Nåjo, jag har bestämt mig för att vara bussig mot mig själv på den punkten. Finska är inte mitt modersmål och det viktiga är att jag försöker. I bästa fall kanske det till och med uppfattas som charmigt.

Men då det gäller deckargenren finns en annan problematisk aspekt. 

På lördag är det deckarfestival i Helsingfors, och jag blev jätteglad över inbjudan och tackade ja. Det var tal om att jag skulle sitta med i en panel med andra deckardebutanter, mingla lite med läsare och äta en god middag. Mysigt! 

Men så plötsligt dyker det upp en notis på Deckarfestivalens facebooksida. "Nu kan du boka in en speed date-session med Eva Frantz! I fem minuter får författaren chansen att övertyga publiken om varför de ska läsa just hennes bok i höst, därefter får publiken grilla författaren i tio minuter"!

Gaaah. Det där skulle jag inte klara av ens på svenska, hur fasligt blir det inte i så fall på finska???

Och nästa onsdag ordnas en deckarkväll på Akademiska bokhandeln. Jag blev oerhört smickrad över att få en inbjudan också dit, tillsammans med Emelie Schepp (!) och Max Seeck. Självklart, räkna med mig, sa jag kavat.

Och det här visade sig vara upplägget. 

En deckar-landskamp mellan Finland och Sverige! Snärtigt, jovisst. Men hur i friden ska en sådan gå till? Och var ska jag egentligen placera mig, som är finländare men nästan bara har läst svenska deckare? Och hur mycket stryk får nu inte Finland i en sådan kamp, haha? Är det fegt om jag smyger över till Emelies lag? 

Jo, jag begriper ju att det här bara är ett marknadsföringtrick för att göra själva evenemanget lite klatchigare. Att det ju ändå är vi författare som tacklar det som vi behagar. 

Men lite mystiskt är det ändå, tycker jag. Nästan som att man utgår att den som skriver böcker i den populära kriminalgenren automatiskt är en entertainer. 

Det kanske en del av oss är. Och jag är ju knappast den blygaste violen bland deckarförfattarna, jag har ju arbetat med både radio och tv i många år så jag blir inte helt ställd av att stå inför en publik. Men att skutta fram och hurtigt dra ett säljsnack om böckerna jag skrivit är väldigt främmande för mig. Liksom pitcha någonting jag redan gjort och inte längre kan justera. Folk studerar ju marknadsföring i flera år för at bli bra på sådant här, men en författare ska du kunna det automatiskt? 

Många författare är väldigt blyga, det kanske till och med är anledningen till att de valde författarbanan. Skönt att sitta där för sig själv och skriva. Men sedan ska boken marknadsföras, och då ska det minsann battlas, speeddateas, skojas och stojas. Och en del tycker ju att detta är roligt, medan andra säkert hellre skulle hugga av sig en arm (den man inte skriver med) än tacka ja till dylika upptåg. 

Vi får väl se hur detta går. Jag har fått hjälp av mitt förlag och ska nu försöka förbereda ett litet anförande som känns lagom skrytigt och underhållande. Fast det kan nog hända att det behövs en liten hutt före jag äntrar scenen. 

Att hitta sin metod som författare

Jag går fortfarande omkring och känner mig väldigt grön när det gäller författarskap. Det är trots allt bara ett drygt år sedan min debutroman publicerades. Har inte heller gått någon egentlig författarutbildning utan är väl mestadels självlärd.

Å andra sidan har jag ju faktiskt skrivit tre böcker och är på god väg med den fjärde, så någon sorts knowhow har jag väl ändå samlat på mig under resans gång. Så jag tänkte försöka mig på att knattra ner några punkter som utgör min metod som författare.

• Jag är snabb. Sätter jag mig ner med ens ett hum om vad jag ska skriva blir det många tecken på en relativt kort stund. Jag väger inte varje ord på guldvåg utan kör på, och ofta är texten förvånansvärt okej på direkten. Däremot slinker ju rätt många tankefel med i brådrasket, så redigeringen tar sin tid. 

• Jag måste ha ett system och en rutin. Stiga upp, promenera en sväng, skriva i två timmar, äta lunch, skriva lite till, slut för i dag. 

• Jag behöver umgås med manuset för att det ska bli någonting. Därför har de här dagarna i Hapsal gjort susen. Jag har ingalunda suttit vid datorn hela tiden, utan traskat omkring, hängt på caféer, suttit på parkbänkar och stirrat. Men just nu finns Den åttonde tärnan, Anna Glad och gänget med mig hela tiden. Och ivrigast blir de när jag stiger upp från datorn och går ut. Till exempel föll en stor pusselbit på plats igår när jag stod uppe i ett fågeltorn och såg på utsikten. Fick hala fram telefonen och anteckna frenetiskt.  

• Jag styrs av miljöer. Både Sommarön och Blå villan startade från en miljö. En semester-ö, ett vackert gammalt blått hus. (Vilken miljö Den åttonde tärnan utspelar sig i vågar jag inte avslöja ännu) Har hört att andra deckarförfattare börjar med till exempel mördarens motiv och sedan bygger upp handlingen utgående från det. Alla tillvägagångssätt är väl lika bra om slutprodukten håller. 

• Jag älskar att skriva barn! Borde kanske slå mig på att skriva flera barnböcker, men i väntan på det skriver jag in barnperspektiv i deckarna. Har mest flow när jag skriver om Petra, Paula eller Bruno. 

• Jag är värdelös på att planera. När jag var ute och åkte bil med Matti Rönkä för någon månad sedan förklarade han att han går och tänker ut en plan i minst ett år innan han börjar skriva på allvar. När planen och skissen håller skriver han boken målmedvetet och raskt. Jag blev nästan avundsjuk. Jag måste skriva lite för att komma vidare med tankearbetet, så gåtans lösning är ofta oklar också för mig i ett sent skede. När jag sedan fått allt att stämma är det ett himla jobb att gå igenom texten för att se om ledtrådarna håller. Det är ingen vidare metod, men jag har ingen bättre. Har försökt göra planer och skisser men de fungerar inte alls för mig. 

• Rödvin. Blir ingen bok utan rödvin. 

Ungefär så. Knappast ett koncept jag kan tjäna stora konsultarvoden på, men det funkar för mig. 

Mitt eget lilla "Eat pray love" (Ät skriv sov)

- Men alltså vad ska du egentligen göra här i fyra nätter, säsongen är ju slut! utbrast tjejen i härbärgets reception.

Bra fråga, onekligen. Men jag hade ett ganska bra svar också. 

- Jag ska försöka skriva en bok, sa jag. 

Åtminstone är det en central del av det hela. Jag ska försöka komma ett rejält kliv vidare med nästa deckare nu när dammet kring Blå villan småningom börjar ha lagt sig. 

Men jag är nog lite Hollywood-spirituell också. Jag är på jakt efter mig själv (flum-alert, jag vet) och då måste jag helt enkelt få vara ensam ett tag i bästa Greta Garbo-anda. Och hemma går det bara inte. 

Så för en månad sedan fick jag en fix idé och vips hade jag bokat en liten semester till Hapsal bara för mig själv. Med båt, buss och boende i fyra nätter landade summan på 200 euro, och det kändes ju ganska facilt. 

Vad ska jag göra i detta väldigt höstdämpade sommarparadis?

Jo, promenera, sova, skriva, äta, dricka rödvin och leta inspiration. Tror jag i alla fall har prickat den perfekta platsen. Hapsal är så vackert att hjärtat bränner. Det känns som att hela staden ekar av hålligång både från svunna tider och den senaste sommaren. Mycket har hunnit bomma igen för vintern men det gör ingenting. Snarare späder det på romantiken. 

Och lite har jag skrivit redan i dag, fast risken finns nog att det blir en spökhistoria av alltsammans eftersom jag är den enda gästen på hotellet och det knakar och knarrar i det här gamla huset...

Att inte ha en hembygd som hejar på

Har tänkt på en sak den senaste tiden. Jag går runt och är avundsjuk, minsann. Avundsjuk på alla som har en hembygd som stöttar dem. 

Exhibit A: S&S hade en sympatisk artikelserie i somras där de besökte mindre bokhandlar runt om i Svenskfinland. Kul idé tyckte jag, små bokhandlar är mysiga och viktiga kulturinstitutioner. I varje artikel frågade man butiksinnehavaren vilken bok som varit storsäljaren i just denna butik och svaret var nästan alltid det samma. Det var någon lokal författare (eller en med tydlig koppling till orten) som var stjärnan. I Nykarleby var det Peter Sandström, i Jakobstad Philip Teir, i Mariehamn Carina Karlsson och så vidare.

Det här är fint tycker jag! Att kundkretsen känner ett intresse för "den egna" och vill läsa och understöda. 

Samma fenomen märks också i helt andra sammanhang. Exhibit B: Jag har ibland på olika sätt haft att göra med MGP, musiktävlingen för finlandssvenska barn. Också där märks det hur hemorterna backar sina unga artister. Lokaltidningarna skriver om dem, det förs röstkampanjer på sociala medier, det hurras och hejas och artisterna får uppleva hur det är att vara lokal hjälte oavsett hur det går i tävlingen. Orter i Österbotten och på Åland är suveräna på det här, har jag märkt. 

För artisterna från huvudstadsregionen har det ofta varit mera påvert. Visst har det funnits släkringar och kompisar i tv-publiken som målat glittriga banderoller för att heja på bidraget från Grankulla/ Borte Tölö/ Finno, men det är inte riktigt samma sak som när en hel ort hejar på. Dessutom är ju tidningen här också rikstidning, så de lyfter sällan upp lokala förmågor på samma sätt som lokalpressen. 

Själv kommer jag från Kårböle, en ganska ointressant Helsingforsförort. Numera bor jag i Nöykis i Esbo. Någon direkt hembygdkänsla har jag aldrig upplevt, livet i förorten rullar på, man säger hej till grannarna men känner nu ingen större samhöringhet.

Kårböles finest på väg på galej. Notera typiskt självgod huvudstadsuppsyn.

Jag är alltså en sådan där figur som alltid bott innanför Ring 3-an. En sådan som personer utanför Ring 3-an rätt ibland har en smått hånfull attityd till. Stadsbor som saknar verklighetskontakt, tycker vargar är ruskiga, badar i pengar och är alltmänt bortskämda. 

Jovisst, jag inser att jag är en privilegierad person i väldigt många avseenden. Men jag kan väl få vara lite avis ändå. För jag tycker också det skulle vara mysigt att ha en hembygd som backar upp mig. Att just mina böcker skulle ställas i skyltfönstret i lokala bokhandeln. Att en lokaltidning skulle tycka det är häftigt att uppmärksamma mig när jag gjort något tufft. Att just min (obefintliga, men ändå) dialekt skulle lyftas fram som intressant och vacker. Nu fnissas det mest åt hur nasala, knarriga och fåniga vi huvudstadsbor låter. 

Jag undrar ibland om den allmänna uppfattningen är att alla finlandssvenskar i huvudstadsregionen har en väldigt stark sammanhållning. Att vi ständigt backar varandra eftersom vi alla har en gudfar som driver en fond och en gudmor med en fläskig styrelsepost, liksom? Om det systemet existerar måste min inbjudan ha kommit bort i posten. Eller kanske budgossen i sammetskostymen cyklade i Kolerabassängen?

Men till all lycka får jag ju fin uppbackning från andra håll, så jag har ingen anledning att gnissla och tycka synd om mig själv. Bland annat tycker jag att den sammanhållning som skapats bloggare emellan under de senaste tio åren är fantastisk.

En del människor har jag aldrig ens träffat, men eftersom vi följt varandras bloggar finns kopplingen där.

Det här blir väldigt tydligt i både glädje och sorg. Det känns som att många av er som läser bloggen är genuint glada för min skull när det går bra för mina böcker. På riktigt bryr sig och vill trösta när någonting gått på tok. Vill hjälpa till när jag efterlyser goda råd. 

Det känns toppen. Who needs a hembygd anyway? 

Mina svar på Hietanen&Henriksons lista

God dag. Jag är en kvinna med mycket litet hjärna. Därmed kommer jag inte på något eget att skriva om utan nappar raskt tag i en lista istället. Nämligen Hietanen&Henriksons kuliga boklista. 

1. De här böckerna ser jag mest fram emot att läsa nu under hösten.

Jag är inne på strikt deckardiet eftersom jag ska delta i diverse deckarjippon de närmaste månaderna. Vill göra min research genom att bekanta mig med storstjärnorna. Elly Griffith, Arne Dahl, Emelie Schepp med flera. Men så längtar jag efter Karin Erlandssons Pärlfiskaren också, den ska dessutom komma från tryckeriet när som helst. 

2. Den här boken önskar jag att alla skulle läsa.

Selected Works of T.S. Spivet av Reif Larsen. Passar för nästan alla åldrar dessutom. 

3. Mina favoritböcker.

Marian Keyes hela produktion. 

4. De här böckerna tröstar mig.

Ja men det är ju Lottaböckerna (du och jag, BFF Ellen). 

5. Det här blir årets julklappsbok.

Vill ju dra till med Blå villan, men sådan hybris har jag inte. Nej men själv vet jag redan vilka böcker jag kommer att vilja ge i julklapp, och det är Pärlfiskaren (till dotter modell större) och Ted&Kajs Virala genier (till dotter modell yngre). Ifjol delade jag ut finlandssvenska julklappsböcker till alla släktingar men insåg sedan att alla trodde jag i egenskap av författare hade fått böckerna gratis och egentligen var snål. Det var inte sant, jag hade nog köpt dem. I år får de Aladdinaskar. Och att Den svavelgula himlen kommer att vara the storsäljare kan vi väl alla räkna ut!  

6. Den här boken läser jag om och om igen.

Harper Lees To kill a mockingbird. Det är som att jag hittar någon helt ny aspekt i den vid varje genomläsning. Och att den håller fortfarande, och känns så kuslig aktuell! 

Att ha tjänstefolk i två timmar

Sedan en månad tillbaka städas vårt hem av en städfirma. Det är ingenting underligt i dagens värld, många bekanta har anlitat städhjälp i åratal redan. I vårt fall har vi inte riktigt haft råd och ansett att vi väl klarar av att städa själva. Men i kapp med att jag blev deprimerad och trött i våras började vi utreda saken och nu dyker två unga kvinnor upp hemma hos oss med jämna mellanrum och svabbar igång. 

Och jag kan inte säga annat är halleluja. Efter att städarna varit här infinner sig samma känsla som när man vandrar in i ett tjusigt hotellrum för första gången. Allt är bara så fräscht och rent och det luktar så friskt.  För att inte tala om att veckoslut nu plötsligt innebär fritid för mig, inte att jag martyrigt marscherar omkring och plockar prylar och anser att familjen i solidaritetens och jämställdhetens namn borde uppleva samma pliktkänsla som jag och hugga i på eget bevåg.

Det känns definitivt värt varenda slant att låta proffsen ta hand om grundstädningen medan vi i familjen försöker se till att hålla ordning på våra pinaler så städarna ska komma åt med trasor och moppar. 

Men samtidigt har jag nog lite issues med att någon annan städar hemma hos mig! Är det någon knogsam liten torpar-gen som tittar fram och fördömande skakar på huvudet? Är det den duktiga flickan inom mig som ändå tycker att vi borde klara av detta själva? 

Eller är det bara det att det känns mossigt, skumt och elitistiskt att liksom ha tjänstefolk i några timmar? Som om man var värsta Lady Violet. Placerad någonstans i en hierarki fast man inte vill kännas vid att en hierarki existerar?

Alla dessa förvirrade känslor gjorde mig så perplex att jag nästan rullade ut röda mattan när städarna var här första gången. Då ville de att någon av oss skulle vara hemma för att gå igenom vad vi ville ha ut av städningen, och det blev då jag eftersom jag är skrivledig för tillfället. 

Det var förstås urlöjligt av mig att vara nervös, det var ett lag med städproffs som vandrade in, med kunskap och utrustning och i arbetsledarens fall en stor passion för städning. Hon tittade längtansfullt på vår (falska och extremt dammiga) kristallkrona och mindes ett år som au pair i Sverige då hon tog ner familjens taklampor medan barnen sov och nogsamt polerade varenda kristall för att se hur kronan skulle se ut när den var ren. 

Att jag blir obekväm av tanken att någon annan städar mitt hem gör ju också att jag av bara farten stämplar städarens yrke som någonting lite sämre än exempelvis webbredaktörens. De är ju verkligen inte min avsikt eller ens min åsikt. Visst, att torka upp spyor på ett metrotåg är säkert inte det roligaste värvet i världen. Men absolut ett som vi andra ska känna stor tacksamhet för. Och att med yrkeskunskap städa ett någorlunda fräscht familjehem för ett skälig lön är ju knappast förnedrande. Eller ja, det här vet jag ju inte! Men jag tror inte det.

Det som gjorde mig lite illa till mods var dock de frågor jag fick av arbetsledaren vid det här första mötet. Hon hade en lång lista med saker hon ville ha koll på för att städarna skulle slippa missförstånd i arbetet. Frågorna i sig var först inte så märkliga, de gällde till exempel allergier, sopsortering och huruvida vi har några föremål vi är alldeles speciellt rädda om här hemma. Men an efter blev de så absurda att jag skrattade högt och då förklarade arbetsledaren lugnt att hon måste fråga, eftersom saken hade blivit aktuell i ett annat hushåll.

En familj hade blivit rasande för att städaren förde soporna efteråt. Och ja, det var sopor, inte någonting som skulle sparas. Städarna har fått anklagelser för än det ena, än det andra.

Förvisso, köper man en tjänst är det ju självklart att man ska få ställa krav och komma med feedback, men det lät som om små missar hade lett till regelrätta utskällningar och obehagliga situationer. 

Väldigt underligt. Kanske en del tycker att det är toppen att landa lite högre upp i den där hierarkin och passar på att ta ut allt av situationen? 

Hursomhaver, jag ska försöka få klarhet i mina ambivalenta funderingar kring det här med städhjälp. Och när jag kommer hem igen om några timmar kommer hemmet att vara hotell-fräscht. Det är för mig den ultimata känslan av lyx och jag känner mig oerhört tacksam. 

Release me, release me

Det var en rolig dag igår! Som ju började med att min mamma var cover girl på Hbl! Hon har gett ut en bok om ordspråk i Svenskfinland, och av en slump kom nu våra böcker nästan samtidigt och båda hade sina releasefester igår. Glammigt värre!  

Här är jag på väg till kalas nummer 1, release för Många krokar i långdansen på SLS. Fixade frisyren hos Johanna på Noir och kutade in på & Other Stories för att ta en spegelselfie. Kände mig rätt piffig, se.

Covergirl! Put the bass in your walk!

Ooh. Don't mind if i do! 

Sedan hem och åla in sig i Katri Niskanen-blåsan. Jäklar så jag kände mig fin! 

På mysiga Toveri i Berghäll samlades sedan familj, kolleger, vänner och några nya bekantskaper! Så himla kul! Här står jag med två powerkvinnor. Utan min redaktör Myrika (till höger) skulle det inte bli någon bok alls och utan utan markndsföringschef Hedda skulle ingen veta om att böckerna fanns. 

Efter festen släpade jag med några av de närmaste pangbrudarna till Kolmonen. Också sjukt lyckat. Jag skrattade så mycket att spanxen blev lösa. 

Sedan rumlade jag hem skumpalullig och lycklig. I dag har jag inte åstadkommit någonting alls men planerar en sjudundrande comeback på måndag. 

Tusen tack alla som deltog, hämtade presenter, grattade eller skickade lyckönskningar! Det var ljuvligt!

Att tvinga sig själv att ha kul

Måste passa på att tacka för alla vänliga och peppande kommentarer jag fått efter förra blogginlägget! Det bevisar än en gång att svagheter inte är någonting som prompt behöver döljas i bloggvärlden, tvärtom. Ledsamt förstås att höra att många andra också känner sig nere. 

I väntan på nästa möte med läkare tar jag en dag i sänder och försöker tvinga mig själv att göra sådant som jag vet att jag egentligen gillar. Jag har varit usel på det på sistone.

Skulle inte du på yoga? frågar maken.

Njääintorkarjag, muttrar jag. 

Men nu har jag försökt ta mig i nackskarven. 

Inredning till exempel. Kolla vilken maffig spegel jag köpte i lördags. Har länge sökt efter en passlig spegel att hänga ovanför vår öppna spis men kommit av mig i letandet. Nu stod plötsligt den här i fönstret på Laura Ashley på Fredriksgatan och glänste. Den fick följa med hem. Nu är det enda problemet att spiselkransen är så posh att resten av hemmet ser sjaskigt ut. Nåjo. 

Att simma i kallt vatten gillar jag också av någon pervers orsak. Att vinterbada i augusti är lite utmanande, men den här veckan har jag redan två gånger cyklat ner till Stensviks badstrand och skuttat i. 15 grader var det i vattnet i dag. Kommer att kännas mera power när det blivit kallare.

Resor. Har nu flera inbokade, framför allt en något försenad bröllopsresa till Japan (vi gifte oss 2007). Vi har sparat pengar i ett år och nu ska resan bli av. Spännande, har aldrig varit i Asien (eller ja, tog färjan över Bosporen i Istanbul en gång men det räknas nu inte riktigt) och har ingen aning om vad som väntar. Här gick jag också och muttrade och mumlade om att det blir för dyrt och krångligt men till sist bet jag ihop och bokade. Igår hämtade FedEx vår tågpass och då kändes det lite pirrigt. 

Sedan finns ju kläder, yoga, cocktails, hudvård, läppstift och en massa annat som brukar göra mig glad. Och imorgon blir det releasefest för Blå villan/Sininen huvila! Det ska bli skojigt på riktigt! 

Kroppen i skick, knoppen i olag

Det är rätt roligt med facebook som varje dag påminner mig om saker jag skrivit om eller länkat till för exakt siochså många år sedan. 

Igår var det ett år sedan jag inledde det jag kallade hälsokur. Hade tvingats inse att min stackars kropp var i ganska dåligt skick, med blodvärden som raskt var på väg i galen riktning. Och ja, vikten var väl inte helt optimal heller, fast jag ville inte hänga upp projektet på det eftersom jag har en ganska snårig historia gällande just bantning och hälsa.

Men sagt och gjort. Jag är envis som en treåring vid glassdisken när jag väl bestämt mig. Jag kämpade på. Jag har medvetet valt att inte lägga ut före- och efterbilder på bloggen eller skriva ut exakt hur mycket jag gick ner i vikt för jag vet ju hur många som för samma kamp som jag och hur en hakar upp sig på just kilomängder och foton som får en att må dåligt snarare än inspirerar. Men mina blodvärden blev tippetoppen, och det tillät jag mig skryta lite med. 

Hur står det till nu då, ett år efter starten? 

Inget vidare, faktiskt. Och det har inte med kroppen att göra. Vikten är kvar ungefär där den landade efter kuren. Blodvärdena är säkert också bra, dem har jag inte kollat. Kroppen är stort sett bra. Ryms i snygga klädesplagg i en mindre storlek än förr. Den är tålig och seg. Den putar ut där den ska puta ut och buktar in där den ska bukta in. 

Knoppen, däremot. Vad fasen hände?

Ofta går en ju omkring och föreställer sig saker i stil med "oooh, jag skulle nog vara mycket lyckligare om jag vägde 7 kilo mindre". Pöh. 

Våren blev turbulent och konstig för mig. Jag gick minsann inte omkring och njöt av mitt hälsosamma nya jag. Tvärtom blev jag bara mera förvirrad och nedstämd. Då jag fick alopecia för några år sedan var jag lite i samma mode, men den gången tyckte jag inte det var så konstigt. Ursäkta nu, jag tänker deppa lite här nu, för jag har tappat allt mitt hår, dammit. 

Men nu? När alla drömmar gått i uppfyllelse. När jag gett ut en bok, fått pris, hade roliga arbetsuppgifter, fick göra tv, bodde i drömhuset, hade en toppenfin familj och till på köpet kände mig snygg för första gången sedan dagismaskeraden 1986, då minsann skulle det deppas. 

Så jag kände mig skamsen och försökte ignorera nedstämdheten.  Jag har absolut ingenting att deppa över. därför får jag inte deppa.

Bortskämd och otacksam, det är vad jag är. 

Den här sommaren var ingen hit. Jag har periodvis mått riktigt uselt. Varit väldigt otrevlig mot mina närmaste. Skrikit som en banshee åt barnen. Blivit helt för full några gånger och haft minnesluckor. Gjort idiotiska saker. Haft ångest. Lipat, snorat och sovit dåligt. Febrilt fumlat på med gröna smoothies och ingefärsshots i en strävan att ändå vara sund och pigg. Misslyckats.

Simma i svinkallt vatten en augustimåndag - stolleprov. Men skönt. 

Så den här hösten har jag ett nytt hälsoprojekt på gång. Rädda knoppen. 

Är redan igång med familjeterapi och psykiatri. Hoppas komma in i rullorna och hitta en bra terapeut. Samt få en diagnos av något slag, det lutar mot depression och ångest men ska undersökas lite till innan det är definitivt. 

Jag känner mig redan betydligt bättre, för bara det att acceptera att allt inte stod rätt till var ett stort kliv. Det var också skönt att höra psykiatern bekräfta att jag verkade deprimerad, att detta inte var vare sig konstigt eller ovanligt och att det ska gå att hitta tillbaka till mig själv igen. 

Det finns säkert många som tycker att det här är saker en ska hålla för sig själv och inte trumpeta ut i en blogg. 

Kanske det. Kanske jag söker ett jobb en dag och arbetsgivaren googlar fram denna text och tänker "henne kan vi ju inte ta, hon är bevisligen loco". Kanske någon som på riktigt har det kämpigt, med penningbekymmer eller svåra sjukdomar i familjen, blir tokprovocerad av det jag skriver och tänker "men herregud, sluta gnäll, prinsessan på ärten". 

Kanske det ja. Men kanske någon läser och känner igen sig. Och för en stund känner sig lite mindre ensam. 

Då var det värt det.