Näst sista dagen i Hapsal. Jag försöker nu samla krafter och mental styrka inför några evenemang jag ska delta i den närmaste tiden. Evenemang där jag ska tala finska dessutom!
Min finska är väldigt varierande. Ibland pladdrar jag på så jag själv häpnar över alla fina uttryck som plötsligt flödar ur min finlandssvenska käft. Andra gånger får jag total tunghäfta och pratar sådan rotvälska att samtalspartnern hjälpsamt slår om till engelska. Och det är omöjligt att på förhand veta en hurudan dag det kommer at vara.
Nåjo, jag har bestämt mig för att vara bussig mot mig själv på den punkten. Finska är inte mitt modersmål och det viktiga är att jag försöker. I bästa fall kanske det till och med uppfattas som charmigt.
Men då det gäller deckargenren finns en annan problematisk aspekt.
På lördag är det deckarfestival i Helsingfors, och jag blev jätteglad över inbjudan och tackade ja. Det var tal om att jag skulle sitta med i en panel med andra deckardebutanter, mingla lite med läsare och äta en god middag. Mysigt!
Men så plötsligt dyker det upp en notis på Deckarfestivalens facebooksida. "Nu kan du boka in en speed date-session med Eva Frantz! I fem minuter får författaren chansen att övertyga publiken om varför de ska läsa just hennes bok i höst, därefter får publiken grilla författaren i tio minuter"!
Gaaah. Det där skulle jag inte klara av ens på svenska, hur fasligt blir det inte i så fall på finska???
Och nästa onsdag ordnas en deckarkväll på Akademiska bokhandeln. Jag blev oerhört smickrad över att få en inbjudan också dit, tillsammans med Emelie Schepp (!) och Max Seeck. Självklart, räkna med mig, sa jag kavat.
Och det här visade sig vara upplägget.
En deckar-landskamp mellan Finland och Sverige! Snärtigt, jovisst. Men hur i friden ska en sådan gå till? Och var ska jag egentligen placera mig, som är finländare men nästan bara har läst svenska deckare? Och hur mycket stryk får nu inte Finland i en sådan kamp, haha? Är det fegt om jag smyger över till Emelies lag?
Jo, jag begriper ju att det här bara är ett marknadsföringtrick för att göra själva evenemanget lite klatchigare. Att det ju ändå är vi författare som tacklar det som vi behagar.
Men lite mystiskt är det ändå, tycker jag. Nästan som att man utgår att den som skriver böcker i den populära kriminalgenren automatiskt är en entertainer.
Det kanske en del av oss är. Och jag är ju knappast den blygaste violen bland deckarförfattarna, jag har ju arbetat med både radio och tv i många år så jag blir inte helt ställd av att stå inför en publik. Men att skutta fram och hurtigt dra ett säljsnack om böckerna jag skrivit är väldigt främmande för mig. Liksom pitcha någonting jag redan gjort och inte längre kan justera. Folk studerar ju marknadsföring i flera år för at bli bra på sådant här, men en författare ska du kunna det automatiskt?
Många författare är väldigt blyga, det kanske till och med är anledningen till att de valde författarbanan. Skönt att sitta där för sig själv och skriva. Men sedan ska boken marknadsföras, och då ska det minsann battlas, speeddateas, skojas och stojas. Och en del tycker ju att detta är roligt, medan andra säkert hellre skulle hugga av sig en arm (den man inte skriver med) än tacka ja till dylika upptåg.
Vi får väl se hur detta går. Jag har fått hjälp av mitt förlag och ska nu försöka förbereda ett litet anförande som känns lagom skrytigt och underhållande. Fast det kan nog hända att det behövs en liten hutt före jag äntrar scenen.
