Mycket på gång. Blå villan är här. Skolan har börjat. Har inga ord, vilken är besvärligt eftersom jag borde skriva på nästa bok. Men vi tar rapporten i gif-form istället.
Hur jag planerade att det skulle gå när jag var inspiratörstalare i Brändö gymnasium i tisdags:
Hur det gick.
Hur jag försökte bete mig när jag fick hålla i Blå villan för första gången på förlaget.
Hur jag betedde mig.
Hur jag låtsas känna inför måndagens recensionsdag:
Hur jag egentligen känner inför måndagens recensionsdag:
Det känns numera lite underligt att återvända till Sommarön (eller Högkopplan som kobben ju egentligen heter). Det var här jag kom igång med skrivandet på allvar för några somrar sedan, så för mig är platsen för evigt laddad.
Men ön är också en fristad där jag belåtet klafsar runt sminklös och behålös i en vecka. Inte för att jag ogillar vare sig smink eller behå, tvärtom. Men det är väldigt skönt att sluska till sig som kontrast. Hoppade i havet varje dag också och orkade inte befatta mig med schampo, tänkte att jag skulle få snyggt surfarhår. Men nä, det blev snarare nödvändigt att bära mössa...
Barnen har hunnit hitta sina favoritplatser. Den här lilla bron är Selmas. Alla platser förknippas med mer eller mindre tassiga minnen. Hon drattade i från bron när hon var liten och var tvungen att vandra tillbaka till stugan iförd min scarf som sarong.
Det här var första gången vi tillbringade en augustivecka på ön och det visad sig vara ett vinnande koncept. Speciellt de utomordentligt mörka mysnätterna.
Och som avslutning på paradisveckan hade vi ju åskstormen Kira. Den var en upplevelse. Träd vek sig dubbla, blixten slog ner i radiomasten på ön så hela marken vibrerade, elektriciteten försvann och nätförbindelserna var minst sagt svajiga. Låter lite som i en deckare någon skrev någon gång. Men så vitt jag vet hittades inga dödingar i bastun.
Nu är den igång. Bokhösten 2017. Fick precis veta att pocketupplagan av Sommarön är färdig, men eftersom jag befinner mig på Sommarön som bäst (var annars?) får jag pillra på den först nästa vecka. Tills dess har förhoppningsvis Blå villan också kommit från tryckeriet. Det verkar vara lite försenad. Är det månne oerhört efterlängtade Den svavelgula himlen så täpper till alltsammans? Damn you Westö! (Obs skämt)
Men i alla fall hamnade jag i lördags på ett gemytligt evenemang i Västnyland då Bromarf biblioteks vänner ordnade en författarträff i Rilax. Jag hade som vanligt usel koll och blev lite förskräckt när det visade sig att jag inte alls skulle intervjuas inför publik utan hålla ett anförande på 25 minuter. Hups. Nåh, jag pladdrade på för kung och fosterland, tunghäfta hör ju inte till de åkommor jag vanligtvis lider av. Hoppas det var okej. I alla fall köpte många snälla Bromarfbor Sommarö-böcker efteråt.
Jag har ju inte körkort och klarar mig till vardags väldigt bra med att åka kollektivt. Men att ta sig till Bromarf en sommarlördag visade sig vara lite knepigare. Jag fick helt enkelt åka snålskjuts med diverse kändisar. Det gick bra det med, och så kan jag namedroppa furstligt i efterhand.
Nyhetsankaret och författaren Matti Rönkä plockande snofsigt upp mig i Esbo och körde mig till Bromarf sommartorg. Därifrån åkte jag med Janne Johnson (tidigare vd för Schildts förlag) till Rilax. Efter träffen satte jag mig glatt i baksätet på författaren Peter Sandströms bil för att skjutsas till Stallkrogen och så fick jag ännu åka med författaren Anna Lindholm till Karis, varifrån jag tog tåget hem. Ta daa. Mycket praktiskt. Dessutom ett trevligt sätt att resa eftersom jag han snarvla ordentligt med alla. Annars kan det vara lite svårt att hinna catch up på sådana hör tillställningar.
Här sitter jag och Matti och signerar. Rundradions deckarpatrull kan vi skojfriskt kalla oss.
Nu ska jag försöka ha en inspirerande och avkopplande vecka på min älskare Sommarö.
Recensionsdatumet för Blå villan närmar sig och jag bävar lite inför den rumban igen. Ifjol gjorde processen mig nästan paranoid och i år är jag inte riktigt stabil annars heller. Utreds som bäst för någon form av depression, ni som följer bloggen har säkert noterat att det varit lite hejsansvejsan med mina sinnensstämningar det senaste halvåret. Är rädd att även en subtil sågning kan svida orimligt mycket så jag tror helt enkelt att jag inte ska läsa recensionerna. Är inte redo just nu, ska göra det när jag är mitt vanliga hårdhudade jag igen. Problem solved.
Det svåra där är ju förstås välmenande medmänniskor som plötsligt säger tröstande saker i stil med "Du ska inte vara ledsen för det som stod i tidningen, jag tyckte boken var riktigt bra, jag". För då måste jag ju ändå läsa. Gaah.
Åjavars. Den som sig i leken ger etcetera etcetera.
Nu vill jag ha pizza.
Det här med intervjuer i damtidningar är någonting nytt för mig. Som finlandssvensk mini-kändis brukar en ju inte vara så intressant.
Men nu när Blå villan översatts till finska har det plötsligt funnits ett visst intresse. Speciellt om en har en story.
Så jag pratade om det som jag ju redan bloggat om i flera år. Alopecia. Kändes tryggt och bra att intervjuas av Sanna Wirtavuori som ställde vettiga frågor och lyckades få mina svamliga svar att låta insiktsfulla.
Överlag en bra upplevelse! Fast onekligen lite ovant att hitta sig själv där bland vegerecepten och strandmodet...
Fick äntligen tummen ur och bokade in releasefesten för Blå villan/ Sininen huvila. För självklart ska en ju fira när en har skrivit en bok, visst?
Den 31 augusti mellan klockan 17 och 19 blir det bubbel och mingel på restaurang Toveri i Berghäll, Helsingfors. De första får en gratis drink, men baren är öppen så ingen ska behöva gå törstig från kalaset.
Evenemanget är öppet så det är bara att titta in, men bäst är det om du anmäler dig i facebook-evenemanget så jag har någon slags koll på hur många vi blir.
Vad sa du? Att vi inte känner varandra? Ja men då måste vi ju ändra på den saken!
Boken kan man givetvis köpa också, till specialpris. Både på finska och svenska. Eventuellt säljer vi Sommarön i pocket också, om den hinner komma från tryckeriet.
Hur kul? Svar: enormt!
Eftersom jag numera är en Vuxen Kvinna™ försöker jag an efter uppdatera min garderob. Färre men bättre plagg som införskaffas efter moget övervägande.
Och ibland väldigt omoget övervägande enligt "Vill haaaa"-principen. Den är för dyr! Den är för tight! Den ska bli min!
Å andra sidan har jag beundrat Katri Niskanen sedan hon dök upp i Muodin huipulle (finska Procejct Runway) för herrans många år sedan. Och varje år när hennes kreationer dyker upp på presidentens självständighetsmottagning hickar jag till. Hon skapar så jäkla fina grejer, men alltid sådant som en vanlig människa kan ha på sig. Draperingar, vacker passform och ofta en ljuvlig färgskala.
Så ja. För att belöna mig själv för ingenting särskilt klickade jag plötsligt hem ett paket.
Man måste ju älska allt som postas inslaget i rosa silkespapper. Kunde ligga ett par crocs där inne och jag skulle ba "ååååååh....".
Ja se DET blev en smårporrig bild. Vad jag försöker förevisa är det fina med att klänningen stretchar och att det går bra att kamouflera magkorvarna bland klänningens veck. Materialet (Polyester och elsatan) känns väldigt exklusivt, inte som en lång baddräkt utan skrev.
Så här då. Är väldigt nöjd med mitt köp. Klänningsmodellen heter Sienna. Det fiffiga är att den går att justera lite enligt humör. Jag kan dra ner den så den är slät, då går den långt över knäna. Eller så kan jag låta den veckas lite runt midjan så fållen hamnar aningen högre upp. Det samma gäller axelpartiet, om det är slätt blir det nästan som en ärm. Skoj! Om jag har fått några glas kanske jag bär den som turban, vi får väl se.
Tänkte ha den tillsammans med de här dojorna som jag fyndade till halva priset på rea i Vasa. Tamaris skor har en läst som funkar bra för mina fötter, det var De Eurovisas stylist som gjorde mig uppmärksam på detta. Jag gillar högklackade skor som sitter stadigt på fötterna.
Nu skulle det bara gälla att få till den där bookreleasen så jag kan spankulera omkring i tjusigheterna. Om någon prompt vill bjuda mig på cocktailparty går det också för sig. Jag sitter här och väntar.
Beklagar den ytterst blygsamma rapporteringen här på bloggen den senaste tiden! Jag har jobbat som ett stoll hela juli och inte haft så mycket spruttigt att blogga om.
Från och med i dag är jag heltidsförfattare i två månader! Oujee!
Blev nästan lite vemodig när jag avslutade sändningen i Vega igår. När jag återvänder till Yle i oktober är jag inte längre Vega-anställd. Ska jobba med webb och some, och det var alltså mitt eget önskemål så jag gnäller inte alls. Men det slog mig att Vega har varit en väldigt central del av min yrkesidentitet de senaste sjutton (!) åren. Kuststationer, israpporter, trafikmeddelanden, att tala snyggt på låtintron, att tajma snacket till tidssignalen, att klippa ihop program med snärtiga effekter och mattor osv. Kanske blir jag radiomänniska igen en dag, kanske inte. Men kan inte annat än känna en viss ödmjukhet.
I år har jag och maken ingen gemensam semester alls så vi klämde in en hotellnatt i Helsingfors medan barnen är på scoutläger. Bara för att komma bort hemifrån liksom, för där hemma finns ständigt en gräsmatta som borde klippas, en diskmaskin som borde tömmas etc. Så nu ligger vi pladask i hotellsängen på Radisson Plaza och gör absolut ingenting. Ja jag bloggar obviously. Men muntert och otvunget.
Well. Först strosade jag omkring skitlänge i favoritbutiken &Other Stories. Sedan kaffe och onyttighet på La Torrefazione.
Därefter fick jag fläskpanik och sprang till Stockmann och köpte sådana där gummisnoddar som ska ge en snygg bak. Och när vi nya var uppe i våningarna hittade vi takterrassen! Hello!
Sedan gick vi på bio. Valerian. Hade noll koll på vad den gick ut på när jag satte mig ner i salongen, det kändes lite retro. I tonåren såg jag mer eller mindre allt som gick på bio (det kostade bara 35 mark på den tiden) och då var jag sällan påläst när jag köpte en biljett. Numera går jag på bio bara några gånger om året och har nästan alltid läst recensioner och spanat in trailers på förhand. Det var rätt kul att återuppleva noll-koll-varianten. Dessutom var filmen bra! Fartfylld, fantasifull, lagom läskig och knasig. Extra plus för att hjälten och hjältinnan var så jämnstarka. Lika modiga, lika korkade, lika söta, lika kåta.
Därefter middag på Pastis. Sagolikt gott rödvin, ajaj.
Och så hamnade vi faktiskt på samma krog som på vår första dejt år öööh... 2003? Herregud. (Okej, måste sluta chockad varje gång jag skriver ett årtal och inser att jag är gammal som Sköldpaddan Morla) Det var inte ens medvetet, Kaisla råkar ligga nära hotellet. Och det var ju nästan lite romantiskt.
Charkisar och whiskeypinne. Jag håller sakta på att evolva till Alex Schulman.
Sammanfattningsvis: hemester är en toppengrej! Efter flera år i förorten känns det på riktigt som att vara utomlands när man kan strosa runt i stan i lugn och ro. Rekommenderas!
Nu ska jag försöka kravla upp mig ur bädden och åka hem till diskmaskinen.
Hej hallå och hälsningar från Kreta! Inte mycket intelligent att rapportera eftersom jag försatt mig i någon sorts mentalt amöbatillstånd.
Men lite bilder kan jag ju klämma ut för att vrida om kniven på alla som försöker semestra i Finland just nu.
Nu har jag lärt barnen att dricka cocktails. Duktiga jag. Mother of the year.
Familjen har utökats med flamingon Harald. Ytterst oklart om vi ska lyckas tömma honom nog för att få med honom hem,
Legendariska ostbollar serveras på taverna i bergen.
Barnet och bouganvillean.
Bästa barerna hämtar lokalt öl till mamma och popcorn till barnen.
Mor och far i gränd.
Källvattensfontäner i Spili.
Nöjt fruntimmer i randig bikini.
Vi har det bra som ni ser. Försöker ignorera det faktum att jag ska på jobb igen på måndag... trallalej.
Vodka som är så kall att den blivit trögflytande. Mmmm...
Brieost på Tuc-kex. The taste of 1983.
Den kaxiga och kittlande känslan när jag doppat mig i iskallt vatten. För en stund känner jag mig totalt f*cking oslagbar!!!
Ljudet av styrox som gnids mot papp. Gshdddjjsuaagh!!!
Banan i smoothies. Vill i själva verket inte ha banan någonstans. (Fy, vilken snuskig fantasi ni har!!!)
"Ditt lagringsutrymme är fullt".
Bikinir, nagellack och kropps- och konsumtionshetsande lektyr bubblar på gilla-listan.
I dag har jag lekt hemmafixare och inrett ett vardagsrum på bakgården. Att införskaffa nån sorts soffmöblemang har varit planen i flera år redan, men nu blev köpet av. Från Bauhaus om någon undrar.
Och så började semesterersättningen bränna i fickan så jag skaffade hortensior, mårbackor, lyktor, zinkbaljor och piff som en annan Lulu Carter.
Men damn, snyggt blev det. Mycket nöjd.
Ha! Som ett uppslag i... Etolakatalogen!
Jag ger dig två veckor, hortensia. Make my day.
Ogräs schmogräs.
Stånka Hong Kong, lyktor Plantagen.
Här sitter man och pöser. I sexiga beigea crocs.
Kan väl inte beskriva tillvaron som hisnande just nu. Allt rullar på. Jag har inlett min första semestervecka av två denna sommar. Sedan blir det jobb igen, men det är inte synd om mig eftersom jag kommer att vara tjänstledig i två fucking månader efter det! Mäktigt.
Men just nu fokuserar jag på lyxproblemet at uppdatera sommargarderoben. Jag har en helt annorlunda kropp nu än förra sommaren, så allt jag köpte då är för stort. Att shoppa kläder är ju roligt, men jag har alltid issues med sommarplagg. Trivs så himla mycket bättre i tröjor, stövlar, kavajer och annat höstigt. Dessutom försöker jag ju vara en vuxen och klok konsument som inte impulsshoppar utan kan motivera varenda klädinköp. Men i dag blev det nu lite impulsande i alla fall. En vit linneskjorta och en svart långklänning.
Kulturtant on the beach. Det får bli min look.
Ända sedan jag någon gång började drömma om att skriva en bok har jag föreställt mig att boken i fråga skulle vara en pocketbok. Ja, för jag läser ju själv mest pocket. Och deckare SKA ju vara pocket, nästan. En sådan som man nämns vika hundöron i och vända "avig" vid poolkanten för att kunna hålla i den med en hand.
Och nu händer det! Sommarön ska ges ut som pocket! Jag tycker det är så coolt!
Blå Villan går dessutom i tryck i dag. Mäktig känsla.
I hela mitt liv har jag undrat vad det är för folk som går till sminkavdelningen på det stora varuhuset för att köpa ansiktsklet.
Dyrt ju! Och pinsamt när de tjusiga makeupförsäljarma synar ens hafsigt målade tryne och förklarar hur en borde ha gjort. Kanske rent av tvingar en att sitta mitt i varuhuset framför en stor spegel medan alla förbipasserande kan beskåda förnedringen. Och så kollrar de säkert bort en så en bär hem små pytsar för hundratals euro.
Så har jag tänkt. Men i dag gick jag till det stora varuhuset för att köpa en foundation som jag redan bestämt att jag skulle ha.
Vandrade vidare 15 minuter senare med ett nysminkat fejs, min foundation, en massa varuprover och dessutom drämde försäljaren en rabattkupong i disken så mitt inköp blev avsevärt billigare än jag planerat.
Så det är därför en ska köpa smink på det stora varuhuset.
Tänk att det skulle ta mig 36 år att fatta detta.
Dagens shopping. Nudlar och foundation.
Här går det undan. I fredags släpade jag hem min ganska bakfulla akter från Biskops Arnö. Det var en fängslande, små absurd men väldigt rolig vecka. Fick användning för hela känsloregistret och tror jag kommer att behöva några veckor till för att smälta det hela.
Men ska börja med att läsa de böcker jag bytte till mig av mina med-debutanter. Har en lockande bokhög på nattduksbordet.
Veckoslutet tillbringades i ett chockerande somrigt Hangö med en hel patrull av mina bästa vänner. Det är ju ingen hemlighet att den här våren har varit lite kämpig för mig och att jag seglat fram och tillbaka mellan melankoli och eufori på veckobasis. Men det är inte så farligt när en har en stödtrupp som ställer upp med pepp, tröst och flams.
Nu ska jag gå ut ett slag, sticka nosen i en syrenklase och tänka poetiska tankar.
Seminarieveckan här på Biskops Arnö lider mot sitt slut och redan nu ger sig Det Stora Vemodet till känna.
Så många nya bekantskaper, så många tankar, så många berättelser. Medeltida valv, storslagen natur, lådvin, högläsning. Alla mina fördomar om det här stället har bekräftats.
Samtidigt känner jag mig lite som en bluff. Det är länge sedan jag studerade litteratur, jag kan inte formulera mina tankar om texter på det där intellektuella sättet längre. Det känns som att alla här är så otroligt begåvade! Jag känner mig begränsad, banal, trött och rätt gammal.
Men skulle inte vilja byta bort den hör erfarenheten! Det har varit unikt. Bara en sådan grej att få delta i ett evenemang som ordnats utan paus i 54 år!
Knausgårds ande svävar över stället dessutom. Han hör väl till skolans mest kända elever. Och det var ju just på ett sådant här debutantseminarium som han blev hysteriskt kär, hysteriskt full och ställde sig vid tvättstället och skar sig i ansiktet. Riktigt så crazy har nog inte årets debutanter varit. Fast vi har ju för all del sista kvällen kvar..
Så nu ska jag ganska upp mig, skölja ner vemodet i Knausgård-vasken, smeta på lite läppstift och njuta av de sista timmarna på denna magiska ö.
Eventuellt Knausgård-vasken. Ingen verkar minnas vilket rum hsn bodde i. Men kanske mitt.
Det är ju inte som att jag får pris varje dag, men då det sker brukar jag befinna mig på fel ställe. Så också nu.
Här satt vi igår på Biskops Arnö och lapade öl i sommarkvällen när min telefon började pipa. Samtidigt pågick nämligen Svenska Yles sommarfest, och på den delas ett antal programpris ut. Jag har för länge sedan gett upp hoppet om att få ett sådant, men nu gick det plötsligt vägen. Hoppsansa.
Och jo, jag är extremt stolt över att just konceptet De Eurovisa fick ett pris och uppskattning. Det är ju vårt jobbmässiga skötebarn. I år refererade jag och Pöll Eurovisionen för sjunde gången, och det är först nu det börjar kännas som att vi har någon sorts rutin. Dessutom har vi lärt oss så otroligt mycket under dessa år.
Jag tror vi försöker spela in en trailer här. Det gick inget vidare.
Våren 2012 kom vi på den vilda idén att göra ett tv-program där vi kommenterade årets Eurovisionsvideor. Budgeten var minimal och programledarna (vi var tre stycken: Tobias Larsson, Pöll och jag samt en gäst i varje avsnitt) aningen vimsiga, men ett riktigt sympatiskt program blev det. Och oväntat nog fick vi en del tittare i Norge och en del vänner i eurovisionsvärlden som tyckte vår ruffiga lilla produktion var ett kul alternativ till SVT:s glassiga Inför Eurovision.
Krista Siegfrids var med nästan från början. Märk väl att det här var för Marry Me-året.
De Eurovisa har blivit större, snyggare och bättre för varje år, vi har kunnat gallra bort sådant som inte fungerade (förvirrande poängskalor till exempel) men hållit fast vid vissa grundpremisser: inga Eurovisionsdissare får vara med! Man får kritisera såvida man kan motivera sin kritik, att bara sitta och knarra att allting är skit fungerar inte.
Och så har vi poddat, skrivit artiklar, gjort musikvideor, skuttat omkring på kullarna i Böle i tyroler-kläder, chattat, haft vodka-picknick på hotellrumsgolv, hamnat på obskyra euovisionsfester, haft förskräckligt roligt men också arbetat väldigt, väldigt hårt. Jag överdriver inte om jag säger att eurovisionsveckan innebär en räcka 18 timmars arbetsdagar.
Jag tar programpriset som en bekräftelse. Det lönar sig att knoga på och låta koncept utvecklas med tiden. Det är värt att stå på sig fast både kolleger och bekanta fnyser "Usch Eurovision, vem tittar ens på sådant?"
I år tittade många, både på De Eurovisa och Eurovisionen. Vi fick extra creds för att vi råkat locka in också yngre tittre till ett Yle-program. Det är förfärligt roligt, även om det ju inte är åldern som avgör.
Vi hoppas på att få fortsätta i några år till. I väntan på besked om den saken kör jag en glad liten tur down memory lane.
Redrama och Eva Kela 2013
The Anne Hietanen och André Linman 2013
Axel Ehnström, Pernilla Karlsson och Krista Siegfrids i en Inför UMK-specialare 2014
Stylisten tyckte jag skulle vara en djungelkvinna 2014. Fortfarande inte säker på att det var en bra idé...
Vår utmärkta webbredaktör, eurovisionsexpert och allt i allo Hanna Othman
Niklas Rosström 2015
Redo för avfärd till Wien 2015!
Med Marika Krook och David Lindström 2016
Tomas Ek och Emma Sandström 2017
I båset i Stockholm 2016!
Ibland blir en förflyttning från punkt A till punkt B så drastisk att hjärnan inte riktigt hinner med. En sådan situation upplever jag som bäst. Vaknade hemma i Esbo imorse och nu befinner jag mig i nån sorts Bullerby/Änglagård-paradis. Biskops Arnö närmare bestämt.
Fram till fredag pågår ett anrikt debutantseminarium för nordiska debutanter. Vi har nu bara hunnit nosa lite på varandra men alla verkar otroligt sympatiska och begåvade. Jag är definitivt bluffen i gänget, är ju varken sympatisk eller begåvad. Men jag låtsas.
Nu blir det samkväm. Klädkod oklar, satsade på läppstift. Vin ska vi få också. I say.
Det här är inte någonting jag skryter med, utan bara något jag konstaterar.
Jag är en långsint jäkel. Med ett minne som en elefant, dessutom.
Språkresan till London 1995. Jag och bästisen skulle gå till Harrods, mest för att se oss omkring. Vi släpptes inte in. En dörrvakt sa att vi måste lämna våra ryggsäckar i en garderob några kvarter bort. Vi förde dit dem. Nästa dörrvakt sa att vi var för unga, att man skulle vara 18 år. En tredje dörrvakt sa åt en italiensk tjej i samma språkresegrupp att hon var för lättklädd (hon hade jeans och ett ärmlöst linne, var hel, ren och prydlig). Vi gav upp.
Om Harrods inte vill ha mig vill jag inte ha Harrods. Gör av med min semesterkassa på Selfridges istället. Livet går vidare.
Jag har råkat ut för liknande situationer flera gånger i livet. Ibland har jag blivit otrevligt bemött, ibland allmänt ignorerad och ibland har en situation bara gjort mig illa till mods utan att jag egentligen kan sätta fingret på varför. Och jag är principfast. Hit kommer jag aldrig igen. Punkt. Jag har säkert gått miste om en massa positiva saker för att jag inte kunnat släppa den där ena negativa upplevelsen, men de är så det är.
Ett färskt exempel är ett evenemang som jag aldrig ens besökt. Bokmässan i Göteborg.
Redan före jag själv började skriva har jag ju nåtts av snacket. Att det är sååå kuuul. Eftersom alla svenska storpoddare också skriver böcker är det svårt att komma undan bokmässesnack i podcasterna jag lyssnar på. Och när jag väl inför utgivningen av Sommarön började vimsa runt i författarsammanhang var frågan var och varannan ställde: ska du också till Göteborg?
Det skulle jag inte. Och inte skall jag dit i år heller, fast mitt förlag gjorde ett försök att squeezea in mig. Det blev ett nej.
Ju mera jag hör om denna mässa, desto mindre sugen blir jag att närvara. Visst, jag kunde ju helt enkelt boka flyg och köpa en inträdesbiljett, men jag har fruktansvärt svårt för alla slag av mässor. För stökigt, för stort, för bullrigt. Helsingfors och Åbo bokmässa ska jag försöka klara av i höst, det blev riktigt kul i fjol och jag hittade backstageutrymmen där jag kunde gömma mig om det blev för jobbigt (där satt jag och en saktmodig kvinna i vit tröja och vilade oss. Anneli Auer hette hon visst). Men på de mässorna var jag inbjuden och omhändertagen och det kändes tryggt och bra.
Men Göteborg, jösses. Jag vill inte delta i ett jippo om det innebär att mitt förlag måste betala en massa kosing för att få med mig. Man får ju scenskräck och mindervärdeskomplex av mindre, tanken att hålla ett seminarium som folk betalat för att delta i, no way. Ja, säkert kostar Helsingfors och Åbo också, men gissar att beloppen är rätt anspråklösa jämfört med de stora internationella bokmässorna.
För att inte tala om den årliga snopenheten, vi försökte få med dig men eftersom temat är intelligens/ coolhet/ väldoft passade du inte riktigt in.
I år skulle det ju vara lätt att vägra Göteborg och samtidigt visa att man är hyvens, det är ju bara att välja rätt sida i Nya Tider-diskussionen. Men nu ska jag inte låtsas att det bara var den debatten som fick mig att bli avog till mässan. Det skulle vara skenheligt av mig, för sanningen är att Göteborgs bokmässa har gjort mig purken.
Bläddrar genom mässprogrammet och tycker att alla är med. Utom jag. De är säkert med av olika anledningar, kanske inbjudna av sina förlag, av svenska förlag, på egen bekostnad, med hjälp av stipendier etc. Men där är de, och här är jag. Och jag känner mig förnärmad. Bokmässan vill inte ha mig och jag vill inte ha bokmässan. Fast bokmässan lär klara sig. Det gjorde Harrods också.
Så där har vi det. Jag kommer aldrig att delta i Göteborgs bokmässa. Inte ens fast jag skulle ha vunnit Orange, Booker och Nobel och bäras in i guldstol av prins Carl-Philip och Alexander Skarsgård. Nope. Det är inte ett ställe för mig.
Men Frankfurt, ni vet var ni har mig. Ring min agent.
Du är den som ser i tidningen att det ska ordnas en författarträff i dag. Hon den där från radion som har börjat skriva böcker ska intervjuas.
Du ringer väninnan och föreslår att ni ska gå. Varför inte, liksom? Kan ju vara trevligt. Dessutom kan ni ta en kaffe efteråt. Eller ett glas, vem vet?
Författaren ser lite nervös ut så du bestämmer dig för att se möjligast intresserad ut och nicka uppmuntrande. Det ser ut att hjälpa. Bra.
Du bestämmer dig för att köpa boken också. För att understöda, om inte annat. Dessutom har Maj-Len födelsedag på lördag, och hon läser ju gärna. En bok med dedikation blir ju riktigt elegant. Kanske brorsdottern också skulle gilla den. Lika bra att ta två.
När det blir dags att ställa frågor blir det lite tyst och pinsamt. Så du passar på. För du har ju faktiskt koll på författaren, har hört henne i radion och sett henne på tv någon gång. Läst hennes blogg också, fast ingen verkar inse att 60+are både läser och skriver bloggar. Så du frågar vänligt och hon svarar, till synes överrumplad av att någon i publiken är så påläst och intresserad.
Och eftersom du har vågat ställa en fråga hakar några andra på. Författaren och arrangören ser lättade ut. Den pinsamma situationen är avvärjd. Svårare än så var det inte.
Imorgon ska du gå på galleri med konstintresserade väninnan. Rätt märkliga tavlor, men det ser ju bra ut med lite flera underskrifter i gästboken.
Och på lördag teater. En rätt obskyr grej som kanske främst är riktad till en yngre målgrupp. Det märker man för att skådespelarna använder en massa könsord. Men ännu har inte ett och annat "fitta" och "kuk" fått dina 70-åriga öron att blåsa av, så det ska nog gå bra. Du går gärna på teater och konserter.
Och utöver det ska du skicka namnsdagsgratulationer via Tongåvan och betala in pengar till den aktuella insamlingen. Gå på basar i barnbarnens skola, köpa lotter och vinna någonting du absolut inte vill ha, men man måste ju hjälpa till.
Så ska du förnya din dagstidningsprenumeration och gå till simhallen. Fundera på vad du ska ordna i matväg i helgen. Någonting tapas-aktigt, kanske.
Och utan dig skulle rätt mycket falla platt. Bara så du vet det.
Tack, kvinna.
Djiisus. Har ni någon gång sådana där dagar då det känns som ni skulle ha arbetat er genom hela emoji-galleriet mentalt? Allt från det där smilfejset som är allmänt glatt men inte så glatt att hen visar tänderna till den ondskefullt blängande lila demonen. Några mellanlandningar i coola emojin med solbrillor och den som skriker så pannan blir blå och ögonvitorna lyser.
Ett sådant dygn har jag haft.
Igår fick jag mitt första royaltykvitto, minsann! Alltså min andel av de Sommarön-böcker som sålts under året. Jag är ju sådan totalnovis i de här sammanhangen så jag hade ingen aning om hurdana belopp det kunde gälla, men det var ju faktiskt en riktigt fin summa! För boken har ju besynnerligt nog sålt riktigt bra! Också efter skatt kommer några tusenlappar att vara kvar på kontot. Ja, tills jag gjort av med dem förstås. Brukar inte vara ett problem. Hursomhelst, glad blev jag ju.
Sedan hade jag en lite knagglig arbetsdag då jag först hade väldigt svårt att fokusera på någonting vettigt alls, sedan blev riktigt ledsen på grund av diverse orättvisor som bubblar på när företag samarbetsförhandlat och till sist så arg att jag knockoutade mig själv när jag kom hem. Somnade på fläcken. Mina snälla barn lade en filt över mig och pratade milt med varandra framför Minecraft.
Vaknade tjugo minuter senare, pigg som Reese Witherspoon och började baka semlor, tillverka granola och koka ingefärsextrakt. Eftersom jag var så i farten dammsög jag hela huset också. Och sorterade bort bykberget. Och bytte lakan.
Nu sitter jag här och är riktigt förväntansfull. Vilken emoji kommer härnäst? Förhoppningsvis en som dricker Finrexin och tittar på Skam för det är min plan.